"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Bilden på Gica är årets mest publicerade bild

En av de mest publicerade bilderna i Sverige det här året är bilden på Gica, en hemlös 48-årig rumän som misshandlades till döds av ett gäng tonåringar vid sin sovplats i Smedbyparken i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti.

Jag lärde jag känna Gica i och med mitt engagemang för utsatta EU-medborgare. Med hjälp av tolk kunde jag ha ett par djupare samtal med honom. Vid ett av de tillfällena frågade jag honom om det var ok att jag tog en bild på honom, han tackade vänligen men bestämt nej, han tyckte inte om att vara med på bild. Det var svårt att komma Gica in på livet. Han ville inte prata om sitt förflutna, och jag upplevde det som om han var på flykt från något. I samtal med hans syskon och närmaste vänner, efter hans död har jag fått den känslan bekräftad. Men han hade inte gjort något brottsligt, utan det var högst personligt skäl som gjorde att han lämnade sitt hemland för 10-15 år sedan, och gav sig ut på luffen genom Europa. En resa som fick ett mycket tragiskt slut i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti 2018.

Den enda bilden som jag har av Gica tog jag under ett informationsmöte för utsatta EU-medborgare på Hannas vardagsrum i Huskvarna den 14 april 2016. Tekniskt sett är det inte någon bra bild, men det är den enda bilden som jag har av Gica. I och med att jag har dokumenterat utsatta EU-medborgare i Huskvarna under ett par års tid, hörde media av sig till mig och frågade om jag hade någon bild av Gica. Efter att jag konsulterat Kyrkhjälpens ordförande bestämde vi att vi ville ge den mördade mannen ett ansikte, och lät dem publicera bilden på Gica. Jag profiterar inte på andra människors olycka, och bildarvodet som kommit in har gått till att täcka en del av kostnaderna för Gicas begravning i sin hemby i Rumänien.

När alla papper är klara kommer Gica att transporteras hem till Rumänien för att begravas i sin hemby. 150 000 kronor har samlats in för att täcka kostnaden för transport och begravning. Överskottet kommer att gå till Kyrkhjälpens arbete för utsatta EU-medborgare i Sverige, och i Rumänien. Klockan 13.00 i dag kommer åklagare, polis och socialförvaltning att hålla en presskonferens, där de kommer att meddela om vilket beslut som kommer att fattas mot den 14-åriga pojken och den 16-årig yngling som misstänks ha torterat och misshandlat Gica till döds.

Bilden på Gica är en av de mest publicerade i Sverige i år, men det är inte något som jag är stolt över. Jag hade hellre sett att den inte behövde publiceras, och att Gica fått leva, och kunnat återförenas med sina barn och sina syskon hemma i Rumänien.

Jag oroas över det mörker som breder ut sig över Sverige, och som sakta men säkert kväver oss. Det är dags att alla vi som tror på en bättre framtid reser oss upp, tänder ett ljus och skrämmer bort mörkret, och ger tillbaka människovärdet till alla dem som berövats det. Det är dags att vi öppnar våra hjärtan för de minsta och svagaste i samhället, oavsett deras härkomst. Det är dags att återta medmänskligheten och sätta den i centrum där den hör hemma!

Relaterade artiklar:
Misstänkt mord på en utsatt EU-medborgare i Huskvarna
Tonåringar i Huskvarna dödade en sjuk, svag och försvarslös man
Huskvarna tände ljus för mördad rumän

Text och foto: Mikael Good



Added 2018-11-19 09:42 | Permalink | Comments (4) | Comment

Judoklubben på barnhemmet i Bulgarien



I en stad i norra Bulgarien stöder den svenska biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta och deras bulgariska samarbetspartner en judoklubb som startats på ett barnhem av judotränaren och pastorn Lubomir som har ett stort hjärta för utsatta barn och ungdomar.

Församlingen som pastorn arbetar i har tidigare besökt barnhemmet vid större högtider och delat ut kläder, presenter och arrangerat fester för barnen och ungdomarna. Barnen på barnhemmet tillhör den romska minoriteten och de är föräldralösa eller har blivit övergivna av sina föräldrar. Lubomir såg att barnen var understimulerade och inte hade så mycket att göra på sin fritid. När barnhemsbarnen fyller 18 är de myndiga och måste lämna barnhemmet oavsett om de är mogna för det eller inte. Många av dem flyttar till de större städerna. De före detta barnhemsbarnen vet inte riktigt hur de ska klara sig i samhället och blir lätta byten för hallickar och kriminella vilket leder till att många unga kvinnor hamnar i prostitution och många unga män i kriminalitet.

Tillsammans med Lubomir bestämde sig Hjärta till Hjärta för att starta ett projekt där barnhemsbarnen fick lära sig samarbeta, vara tillsammans och bygga upp sin självkänsla. I och med Lubomirs judokunskaper bestämde de sig för att starta en judoklubb på barnhemmet. Hjärta till Hjärtas bulgariska samarbetspartner och Lubomir tog kontakt med rektorn på barnhemmet som var mycket tillmötesgående och tacksam för att någon ville göra något för barnen och han ställde gymnastiksalen till deras förfogande. Den var dock mycket nedgången men efter en del renovering och finputs är den nu en fullt fungerande träningslokal.

18 barn och ungdomar var med när judoklubben startade i april. Nu har det gått ett drygt halvår och idag är 37 barn och ungdomar med i klubben. Lubomir har kontakt med judoklubbar runt om i Bulgarien. Under våren och sommaren har de varit med på tävlingar i närliggande städer. I somras åkte de på judoläger till en annan bulgarisk stad. Förutom att han är tränare har Lubomir och hans fru engagerat sig i barnhemsbarnen och bjudit in dem till en social gemenskap som många av dem inte upplevt tidigare.

Lubomir reser i stort sett dagligen till barnhemmet och han är mycket engagerad i barnen och ungdomarna. I och med sitt engagemang har han kommit mycket nära barnen och ungdomarna. Men trots att han har sett och upplevt mycket blev han mycket tagen av en av tonårstjejerna som är med i judoklubbens historia. Läs mer om henne i Lubomirs brev till Hjärta till Hjärtas bulgariska samarbetpartner här nedan.

Hej vänner!

Jag skriver till er angående en av ungdomarna på barnhemmet som är med i judoklubben. Hon heter Albena och kommer från ett litet samhälle i mellersta Bulgarien. Hon blev bortgift när hon bara var elva år och efter en tid skilde hon sig från pojken hon gift sig med. Hon flyttade tillbaka till sin mamma som sålde henne till flera olika hallickar i Tyskland, detta upprepades flera gånger tills hon fyllde 16 år. Den siste hallicken plågade och slog henne mycket. Till slut lyckades hon fly från honom och kom tillbaka till sin mamma i Bulgarien. Albena var inte välkommen hem till sin mamma, eftersom hon inte tjänade några pengar. Hon blev tillsammans med en kille från en grannby, men han tvingade henne att prostituera sig. Efter en tid fick polisen tag i henne, och hon kom till ett kriscenter i grannbyn. Därifrån blev hon skickad till barnhemmet i norra Bulgarien. Albena lider av artrit - reumatism och har även köldallergi. Hennes skelett blir snett och hon har blödningar i huden. Hennes dröm är att ha ett eget hem, att få gå en kurs i konst och teckning, att designa kläder eller att bli frisör.

Med vänlig hälsning

Lubomir, judotränare*

Av hänsyn till Lubomir och Albena har jag valt att inte skriva deras riktiga namn.

Text: Mikael Good. Foto: Bulgarian Aid Mission

 



Added 2016-10-24 10:45 | Permalink | Comments (0) | Comment

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla



Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.



Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.



Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.

Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Jag hoppas att SVT köper in den lettiska dokumentären och översätter den till svenska och visar den för svenska barn- och ungdomar på UR.

Text och foto: Mikael Good


Added 2014-04-11 09:40 | Permalink | Comments (1) | Comment

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer