"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Stefan Löfven ville bli en ny Johan Cruijff



Förra torsdagen hade statsminister Stefan Löfven ett öppet möte i Huskvarna. Stefan var ovanligt öppen, han bjöd på sig själv, och berättade vad han drömde om att bli som pojke. Men sången som ackompanjerade hans entré fick några i publiken att dra ordentligt på smilbanden.



Dörrarna öppnades klockan 17.15. Även om det var ett öppet möte dit alla var välkomna oavsett politisk tillhörighet var de flesta i lokalen övertygade Socialdemokrater. De flesta i publiken var män och många rutiga skjortor syntes i folkhavet. Med tanke på regeringens feministiska profil, och att Socialdemokraterna aktivt arbetat för ”varannan damernas” sedan 1994 var det lite märkligt att kvinnorna var i minoritet. 



Det öppna mötet inleddes med att trubaduren Alec Björedal sjöng några politiska sånger från 1970-talets socialistiska proggepok. Alec avslutade sitt framträdande med Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor”. När han sjöng ”Jag är en tvivelaktig figur duger ej mycket till”, kom statsminister Stefan Löfven in i lokalen omringad av bistra säpomän. De flesta av de drygt 400 personerna i lokalen missade den komiska poängen, och det var i princip bara jag och min bänkgranne som skrattade gott åt den perfekta tajmingen.



Kvällens konferencier kommunalrådet Ilan De Basso tackade av trubaduren Alec Björedal med en applåd och en ros. Han hälsade sedan kvällens huvudtalare statsminister Stefan Löfven välkommen upp på scenen. Stefan äntrade scenen och ställde sig tryggt i talarstolen.



Stefan tycktes trivas i sällskapet. Han kopplade bort det statsmannamässiga för en stund, och delade en personlig berättelse från sin uppväxt om hur hans fostermor som arbetade som hemsamarit åkte runt till äldre i bygden på moped. För att kunna sköta sitt arbete under den smällkalla norrländska vintern köpte hon en skoteroverall för egna pengar. Stefan berättade att han fick lära sig praktiskt solidaritet och medmänsklighet av sin fostermor, något som han har fört med sig i livet.

Stefan log och skrattade mycket. Trots att åhörarna var ganska så stillasittande och tysta lyssnade de intresserat, när Stefan sa något som de gillade tycktes de vakna upp ur sin djupa koncentration och applåderade. Stefan la ofta pannan i djupa veck, och använde händerna för att förstärka det han sa, ibland var det nästan som om han inte behövde någon teckenspråkstolk. Stefan levde sig in i sina ord särskilt när han talade om den rådande situationen i landet.



Som fond hade han Socialdemokraternas devis från valet 2018: ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”. Vilket Socialdemokraterna vill uppnå genom att pensionärer ska få lägre skatter, fler poliser ska stävja brottsligheten, skolan ska förbättras och gängkulturen i förorterna ska bekämpas. Just den sista frågan verkade vara särskilt angelägen för Stefan, och han oroas över det ökade våldet och skjutningarna, han underströk att gängkriminaliteten måste stoppas för att Sverige åter ska bli tryggt. För att komma dit har han bjudit in andra partier för att diskutera vad som kan motverka gängkriminalitet och skjutningar.



Det märktes tydligt att även Stefan Löfven har en hotbild över sig. Säpomän stod på strategiska platser och hade lokalen och åhörarna under noggrann uppsikt, när jag smög fram för att ta några närbilder granskades jag från topp till tå av en bister säpoman som utvärderade den möjliga hotbilden. Utanför dörren patrullerade poliser.



Den avslutande frågestunden sköttes av två representanter från SSU. Frågorna hade samlats in innan frågestunden, vilket är ett bra sätt för att samla ihop likvärdiga frågor, men nackdelen är att besvärliga och känsliga frågor kan modereras bort. Mot slutet av frågestunden lästes en fråga från en liten kille upp, han frågade Stefan Löfven om vad han drömde om att bli när han var liten. Stefan lös upp, log extra brett och sa: "Fotbollsproffs, jag ville bli en ny Johan Cruijff".



Efter frågestunden ställdes frågan om hur många av de drygt 400 personerna i lokalen som var med i SSU? Ett fåtal händer räcktes upp, frågan förstärktes därför med hur många i lokalen som var under 35 år. Ett drygt tio-tal händer räcktes upp, med mina 51 år tillhörde jag de yngre i lokalen. De flesta i lokalen hade med råge passerat både 60 och 70 år. Sett till åhörarnas höga ålder verkar det som om Socialdemokraterna har svårt med återväxten.



Innan Stefan Löfven lämnade lokalen fick han ett stort fång rosor, och tillfälle gavs till dem som ville byta några ord eller ta en selfie med honom innan han lämnade lokaler tillsammans med sina livvakter.



Text och foto: Mikael Good

Fotnot:
Jag har använt mig av en Sony A7rII, ett Sony A 70-400 samt ett 7Artisans 75mm f1.25 Speedmaster till bilderna. Ljuset var uselt och de flesta bilderna är tagna på 6400 ASA. Färgerna i RAW-bilderna är utmärkta och dynamiken är bra, men jag valde att presentera bilderna i svartvitt för att förstärka känslan av bildreportage. Några av bilderna har tidigare publicerats i färg.



















Added 2019-09-19 19:16 | Permalink | Comments (6) | Comment

Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna



En del texter bär det emot att skriva, texten om den hemlösa rumänen Gica som blev misshandlad till döds i Huskvarna av två tonårspojkar natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 är en sådan. I samtal med bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet har jag ofta haft en rejäl klump i halsen. Gica var inget helgon men ingen förtjänar att utsättas för det han utsattes för och sättet som han dödades på var både brutalt och utstuderat.

Men även om det har tagit emot att skriva artikeln är det en historia som måste berättas. Många utsatta människor har kommit till Sverige de senaste åren, de flesta behandlar dem väl men det finns tyvärr de som utsätter dem för hat, våld och till och med ond bråd död. Med tanke på det allt hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi rehumaniserar dem och visar att de också är människor av kött och blod och att deras värde är lika stort som vårt.

Genom åren har jag mött Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid ett par tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen. Men jag har försökt att lägga ihop de pusselbitarna som jag har till en artikel som förmedlar en förhållandevis rättvis bild av honom, och det som han utsattes för.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna avhumaniserade honom och kallade honom för "råttan". Jag vill rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska, men på grund av olika omständigheter i livet hamnade han utanför samhället, men han var likväl en medmänniska som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv.

I och med att artikeln inte riktigt faller inom ramen för vad som får publiceras på Fotosidan, har jag valt att lägga den i följande länk, ta dig gärna tid att läsa den: https://lnkd.in/dd8kVYn

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-08-07 08:03 | Permalink | Comments (2) | Comment

Leica M9 Swedish Reporter edition

Marknadsföring kostar mycket pengar, det gäller att fundera ut kostnadseffektiva sätt att nå ut med sitt budskap. Att låta kändisar designa kameror har blivit ett bra sätt för Leica att få gratis reklam. När Leica släpper specialdesignade kameror sätter debattens vindar genast igång, och företaget får gratisreklam för miljoner, och de specialdesignad produkterna säljs snart slut.


Det finns en speciell mytos runt Leica. Genom historien har många dokumentär-. och pressfotografer använt sig av märket. På Facebook har jag blivit bekant med några av fotografins stora namn, och när de publicerar bilder från sina krafts dagar har de oftast en eller flera Leicor dinglande runt halsen. Genom åren har jag mött många högutbildade och välbeställda män, som genom livet närt en pojkdröm om att köpa en Leica med ett par objektiv och åka ut på reportageresa till något avlägset hörn av världen.

Som reporter har jag i mångt och mycket levt deras dröm. De senaste åren har jag har varit på reportageresor i Bulgarien, Egypten, Indien, Kina, Lettland, Serbien, Rumänien och Ryssland. Bilderna och texterna har publicerats runt om i världen, och en del av dem har nått en storpublik.

För mig är Leica ett redskap och inte en statussymbol. Jag föredrar att jobba med mätsökarkameror för att de ger mig en bra överblick, samtidigt som jag kan röra mig mitt i händelsernas centrum och vara tydlig med vad jag gör utan att väcka anstöt. Jag får ofta kommentarer om var jag köper film, och att min farfar hade en sådan kamera när jag fotograferar. Leican öppnar upp till samtal och det är inte ovanligt att jag får med mig ett och annat porträtt i gatumiljö.

Om jag jobbar med någon av mina andra kamerorna får jag istället kommentarer såsom ”blir det några fina bilder” eller lätt nedvärderande papparazzi-kommentarer. Om jag ska vara ärlig är jag trött på sådana kommentarer, men det går lätt att råda bot på dem genom att enbart jobba med Leican!

Kameran på bilden är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. Objektivet är ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH med ett Leitz IROOA motljusskydd. Som bilderna i inlägget visar går det utmärkt att arbeta med kameran. Under ett par års tid har jag dokumenterat Huskvarna och en eller ett par av bilderna kommer kanske att ingå när det är dags att presentera arbete.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-05-27 13:00 | Permalink | Comments (1) | Comment

Mätsökarkameran som övervinner mörkret



För ett par veckor sedan impulsköpte jag en Leica M 240. Jag fick den relativt billigt då den behövde lite handpåläggning för att fungera som den skulle. Nu har den fått följa med mig på en del jobb. Primärt har jag använt den med ett 28/1,4 och ett 35/1,7, men jag har ofta med mig ett 90/2 som används vid behov.

Jag har levererat ett antal bilder som jag tagit med M 240 till olika tidningar. För första gången har jag en digital Leica som går att dra till 3200 ASA utan problem, och som inte gör bort sig på 6400. I kombination med skarpa ljusstarka vidvinklar kan jag övervinna mörkret, och det är precis det här som är mätsökarens styrka enligt mig, förmågan att kunna se i dunkla och halvskumma miljöer. Äntligen har Leica en sensor som gör mätsökaren rättvisa. Leica M10 lär visst vara strået vassare och är användbar upp till 12 800 ASA!

I går skulle jag ta några porträttbilder till två olika tidningar, och då blev jag åter varse att det är svårt att finlira med teleobjektiv och mätsökarkameror. Å andra sidan går det att råda bot på det problemet idag. Det går att att sätta en elektronisk sökare i blixtskon på M 240. Tyvärr har jag inte en sådan, men om du råkar har en Olympus VF-2 eller Leica Visoflex EVF2  till övers får du gärna kontakta mig.

Bilden tog jag på Hillsong Jönköpings lovsångskonsert på Kulturhuset Spira. En färgvariant av bilden publicerades i onsdags. Bilden är tagen med Leica M 240 och 28/1,4 (2),  på 3200 ASA och har "pressats" ett steg.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-04-25 09:08 | Permalink | Comments (0) | Comment

Umgås fram dina bilder



Mitt fotograferande exploderade när jag började röra mig i händelsernas centrum och umgås fram mina bilder. Innan dess var jag bara en tyst betraktare som försökte gömma mig bakom kameran, i ett desperat försök att vara som en fluga på väggen.



Vändpunkten kom på en reportageresa till Kina för 15 år sedan. Som vit man var det omöjligt för mig att inte synas. Stora skaror följde varje steg som jag tog. Jag stod mitt i händelsernas centrum, och tvingades att ta ett steg ur den fotografiska komfortzonen och börja interagera med människorna som jag mötte. I Kina föddes mitt nuvarande sätt att umgås fram mina bilder, och det är en modell som jag har följt sedan dess.



Min dokumentära förebild är Josef Koudelka. För mig är han facit för dokumentärfoto. Koudelka umgås fram sina bilder, han är tydlig med vad han gör och han vinner människors förtroende. Han är inte bara en tyst betraktare utan delaktig i det som händer, det är det som gör hans bilder så levande och pulserande och som ger dem en sådan närvaro och slagkraft. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ska se utan att synas är bara rent trams som har fördärvat flera generationer dokumentärfotografer, ni som gör så sluta med det och börja umgås!



Det finns egentligen inget färdigt recept för dokumentärfoto. Det handlar om hurdan man är och vart man själv står som människa och vad man är intresserad av. Men om det fanns ett färdigt recept för god fotografi skulle det säkerligen lyda som följer:
“God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.” - Sune Jonsson



Bilderna i inlägget har tagits under en reportageresa till södra Serbien. De flesta personerna tillhör den romska minoritetsbefolkningen i landet, och jag känner många av dem. Jag kommer att återkomma till Serbien, just nu är det mycket spännande saker som händer i landet, och det vill jag vara med och dokumentera i text och bild.











Text och foto: Mikael Good



Added 2019-04-13 16:11 | Permalink | Comments (3) | Comment
1 2 3 ... 59 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer