"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna



En del texter bär det emot att skriva, texten om den hemlösa rumänen Gica som blev misshandlad till döds i Huskvarna av två tonårspojkar natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 är en sådan. I samtal med bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet har jag ofta haft en rejäl klump i halsen. Gica var inget helgon men ingen förtjänar att utsättas för det han utsattes för och sättet som han dödades på var både brutalt och utstuderat.

Men även om det har tagit emot att skriva artikeln är det en historia som måste berättas. Många utsatta människor har kommit till Sverige de senaste åren, de flesta behandlar dem väl men det finns tyvärr de som utsätter dem för hat, våld och till och med ond bråd död. Med tanke på det allt hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi rehumaniserar dem och visar att de också är människor av kött och blod och att deras värde är lika stort som vårt.

Genom åren har jag mött Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid ett par tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen. Men jag har försökt att lägga ihop de pusselbitarna som jag har till en artikel som förmedlar en förhållandevis rättvis bild av honom, och det som han utsattes för.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna avhumaniserade honom och kallade honom för "råttan". Jag vill rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska, men på grund av olika omständigheter i livet hamnade han utanför samhället, men han var likväl en medmänniska som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv.

I och med att artikeln inte riktigt faller inom ramen för vad som får publiceras på Fotosidan, har jag valt att lägga den i följande länk, ta dig gärna tid att läsa den: https://lnkd.in/dd8kVYn

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-08-07 08:03 | Permalink | Comments (2) | Comment

Leica M9 Swedish Reporter edition

Marknadsföring kostar mycket pengar, det gäller att fundera ut kostnadseffektiva sätt att nå ut med sitt budskap. Att låta kändisar designa kameror har blivit ett bra sätt för Leica att få gratis reklam. När Leica släpper specialdesignade kameror sätter debattens vindar genast igång, och företaget får gratisreklam för miljoner, och de specialdesignad produkterna säljs snart slut.


Det finns en speciell mytos runt Leica. Genom historien har många dokumentär-. och pressfotografer använt sig av märket. På Facebook har jag blivit bekant med några av fotografins stora namn, och när de publicerar bilder från sina krafts dagar har de oftast en eller flera Leicor dinglande runt halsen. Genom åren har jag mött många högutbildade och välbeställda män, som genom livet närt en pojkdröm om att köpa en Leica med ett par objektiv och åka ut på reportageresa till något avlägset hörn av världen.

Som reporter har jag i mångt och mycket levt deras dröm. De senaste åren har jag har varit på reportageresor i Bulgarien, Egypten, Indien, Kina, Lettland, Serbien, Rumänien och Ryssland. Bilderna och texterna har publicerats runt om i världen, och en del av dem har nått en storpublik.

För mig är Leica ett redskap och inte en statussymbol. Jag föredrar att jobba med mätsökarkameror för att de ger mig en bra överblick, samtidigt som jag kan röra mig mitt i händelsernas centrum och vara tydlig med vad jag gör utan att väcka anstöt. Jag får ofta kommentarer om var jag köper film, och att min farfar hade en sådan kamera när jag fotograferar. Leican öppnar upp till samtal och det är inte ovanligt att jag får med mig ett och annat porträtt i gatumiljö.

Om jag jobbar med någon av mina andra kamerorna får jag istället kommentarer såsom ”blir det några fina bilder” eller lätt nedvärderande papparazzi-kommentarer. Om jag ska vara ärlig är jag trött på sådana kommentarer, men det går lätt att råda bot på dem genom att enbart jobba med Leican!

Kameran på bilden är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. Objektivet är ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH med ett Leitz IROOA motljusskydd. Som bilderna i inlägget visar går det utmärkt att arbeta med kameran. Under ett par års tid har jag dokumenterat Huskvarna och en eller ett par av bilderna kommer kanske att ingå när det är dags att presentera arbete.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-05-27 13:00 | Permalink | Comments (1) | Comment

Mätsökarkameran som övervinner mörkret



För ett par veckor sedan impulsköpte jag en Leica M 240. Jag fick den relativt billigt då den behövde lite handpåläggning för att fungera som den skulle. Nu har den fått följa med mig på en del jobb. Primärt har jag använt den med ett 28/1,4 och ett 35/1,7, men jag har ofta med mig ett 90/2 som används vid behov.

Jag har levererat ett antal bilder som jag tagit med M 240 till olika tidningar. För första gången har jag en digital Leica som går att dra till 3200 ASA utan problem, och som inte gör bort sig på 6400. I kombination med skarpa ljusstarka vidvinklar kan jag övervinna mörkret, och det är precis det här som är mätsökarens styrka enligt mig, förmågan att kunna se i dunkla och halvskumma miljöer. Äntligen har Leica en sensor som gör mätsökaren rättvisa. Leica M10 lär visst vara strået vassare och är användbar upp till 12 800 ASA!

I går skulle jag ta några porträttbilder till två olika tidningar, och då blev jag åter varse att det är svårt att finlira med teleobjektiv och mätsökarkameror. Å andra sidan går det att råda bot på det problemet idag. Det går att att sätta en elektronisk sökare i blixtskon på M 240. Tyvärr har jag inte en sådan, men om du råkar har en Olympus VF-2 eller Leica Visoflex EVF2  till övers får du gärna kontakta mig.

Bilden tog jag på Hillsong Jönköpings lovsångskonsert på Kulturhuset Spira. En färgvariant av bilden publicerades i onsdags. Bilden är tagen med Leica M 240 och 28/1,4 (2),  på 3200 ASA och har "pressats" ett steg.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-04-25 09:08 | Permalink | Comments (0) | Comment

Umgås fram dina bilder



Mitt fotograferande exploderade när jag började röra mig i händelsernas centrum och umgås fram mina bilder. Innan dess var jag bara en tyst betraktare som försökte gömma mig bakom kameran, i ett desperat försök att vara som en fluga på väggen.



Vändpunkten kom på en reportageresa till Kina för 15 år sedan. Som vit man var det omöjligt för mig att inte synas. Stora skaror följde varje steg som jag tog. Jag stod mitt i händelsernas centrum, och tvingades att ta ett steg ur den fotografiska komfortzonen och börja interagera med människorna som jag mötte. I Kina föddes mitt nuvarande sätt att umgås fram mina bilder, och det är en modell som jag har följt sedan dess.



Min dokumentära förebild är Josef Koudelka. För mig är han facit för dokumentärfoto. Koudelka umgås fram sina bilder, han är tydlig med vad han gör och han vinner människors förtroende. Han är inte bara en tyst betraktare utan delaktig i det som händer, det är det som gör hans bilder så levande och pulserande och som ger dem en sådan närvaro och slagkraft. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ska se utan att synas är bara rent trams som har fördärvat flera generationer dokumentärfotografer, ni som gör så sluta med det och börja umgås!



Det finns egentligen inget färdigt recept för dokumentärfoto. Det handlar om hurdan man är och vart man själv står som människa och vad man är intresserad av. Men om det fanns ett färdigt recept för god fotografi skulle det säkerligen lyda som följer:
“God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.” - Sune Jonsson



Bilderna i inlägget har tagits under en reportageresa till södra Serbien. De flesta personerna tillhör den romska minoritetsbefolkningen i landet, och jag känner många av dem. Jag kommer att återkomma till Serbien, just nu är det mycket spännande saker som händer i landet, och det vill jag vara med och dokumentera i text och bild.











Text och foto: Mikael Good



Added 2019-04-13 16:11 | Permalink | Comments (3) | Comment

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla



Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.


En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.



De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-03-11 15:06 | Permalink | Comments (5) | Comment
1 2 3 ... 59 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer