"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Mer än 50 000 läsare i veckan

När jag började blogga för lite mer än tio år sedan var målet att förbättra mitt skrivande. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag räknat med att få över 50 000 inklick per vecka till en blogg som oftast kretsade runt det smala ämnet dokumentärfoto.

Jag skrev krönikor om återvinning, reportageresor, rockfoto, socialt arbete, urban exploration, kameror, hjälparbete, utsatthet, konsumtionshysteri, dokumentärfoto och kryddade med ett och annat inlägg med skarp politisk udd. En del artiklar och reportage som jag inte fick publicerade i tidningar hamnade också i bloggen, och en del material från bloggen hamnade i tryck. Det mest lästa inlägget delades flitigt i sociala medier och har haft lite mer än 100 000 inklick till dags dato.



Blogginlägg om kameror och Leica i synnerhet har lockat många läsare. Men framförallt har intresset varit stort för alla socialreportage som jag valde att publicera i bloggen. Några av dem var ganska långa men de flesta läsarna läste allt. Ett av socialreportagen som publicerades i bloggen handlade om en rysk tonårsmamma. Det har även publicerats i Junia Magasin samt översatts och publicerats i USA, Finland och Norge.

Förutom mina regelbundna följare har jag nått politiker, journalister och opinionsbildare genom bloggen. Jag har fått vara med och påverka på ett sätt som jag tidigare inte haft möjlighet till. Bland annat beskrev jag nöden i vårt östra grannland Lettland i ett stort antal inlägg. Många var helt ovetande om den svåra situationen i landet, och mina texter och bilder bidrog till ett ökat engagemang för de mest utsatta i Lettland. Inläggen sporrade även TV och tidningar att åka över och göra reportage. Mitt engagemang för romernas rättigheter smittade också av sig, och hjälpte till att sätta fokus på den apartheidliknande situation som många europeiska romer tvingas utstå i sina hemländer.

Även om jag inte bloggar lika regelbundet som tidigare, har jag inte slutat skriva. Jag jobbar som multireporter (redigerare, reporter och fotograf) på en tidning, och som kommunikationsansvarig på en hjälporganisation. Jag blir lite mätt på att skriva och redigera bilder på jobbet, men jag är tacksam över förmånen att få skriva om sådant som engagerar mig.



Bloggen har sina bästa år bakom sig. Men det händer fortfarande att det blixtrar till. Under en vecka i augusti hade jag drygt 100 000 inklick i min blogg på blogger. Det berodde framförallt på att jag skrev ett personligt blogginlägg med mycket högt nyhetsvärde, inlägget delades flitigt på sociala medier och många tidningar refererade till det. 

Jag har inte tjänat några pengar på bloggen. Men jag har fått vara med och dra in 10-tals miljoner till olika hjälp- och biståndsorganisationer genom bloggen. Pengar som i sin tur har gått till utsatta medmänniskor som lever i fattigdom och utanförskap. Precis som när jag var tjugo vill jag förändra världen, men det är först nu som jag har redskapen till att göra det!

Text och foto: Mikael Good

Mina bilder har visats 30 miljoner gånger

Det har aldrig tagits så många bilder som nu. Men trots det blir andelen bilder som vi visar upp för andra allt mindre. För att motverka detta bestämde jag mig för att skapa ett foto(konst)-projekt där jag under ett år laddade upp de flesta bilderna som jag tog på Google Maps,



I min vildaste fantasi hade jag inte trott att bilderna skulle få över 30 miljoner visningar på ett år. Även om jag inte har någon statistik gällande antalet unika besökare, uppskattar jag utifrån min yrkeserfarenhet att det troligen rör sig om 15-20 miljoner unika besök. Det är ett ganska bra resultat med tanke på att det i de flesta fallen rör sig om rena avbildningar och inte bilder med högre konstnärliga kvaliteter.

   

Det finns dokumentärfoton, arkitekturfoton, konsertbilder, nyhetsbilder, naturbilder och gatufoton bland bilderna som jag laddat upp. Men jag har undvikit att lägga upp bilder på människor, och i de fallen jag gjort det har jag oftast valt att sudda deras ansikten. Merparten av bilderna kommer från Huskvarna och Jönköping, och en del från resor inom som utom landet. Tanken är att bilderna ska bli ett litet tidsdokument över 2017 och 2018.

   

Även om 30 miljoner visningar är mycket. Finns det dem som har nått ännu fler. Den person som haft flest visningar på Google Maps har drygt 1 miljard visningar. Han har förvisso gått in för det och rest runt till olika turistmål runt om i världen och laddat upp bilder som genererat många visningar. Bilder från Esplanadbron i Huskvarna är inte lika attraktiva för tittaren som Golden Gate bron, och Wembley stadium i full matchskrud smäller lite högre än en grådisig oktobermatch på Vapenvallen.

   

I princip har jag jobbat efter Dogma 07 pricincipen. Jag har gjort ytterst lite handpåläggning på bilderna i ACR och CC. Det finns en del sneda vinklar och horisonter samt en del färgfel i bilderna. Livet är inte perfekt och därför valde jag att även lägga upp bilder som har en del fel och brister.



Jag kommer att fortsätta att ladda upp en och annan bild på Google Maps. Men projektet i sig är avslutat. Nu kommer jag att rikta in mig på andra projekt. Jag har bland annat en hel del bilder och anteckningar från reportageresor till Bulgarien, Serbien och Rumänien, som behöver gås igenom och bearbetas.



Mina bilder hittar du på Google Maps. Söker du på exempelvis Huskvarna eller Jönköping kommer mina bilder snart att dyka upp.

Text och foto: Mikael Good

Bilden på Gica är årets mest publicerade bild

En av de mest publicerade bilderna i Sverige det här året är bilden på Gica, en hemlös 48-årig rumän som misshandlades till döds av ett gäng tonåringar vid sin sovplats i Smedbyparken i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti.

Jag lärde jag känna Gica i och med mitt engagemang för utsatta EU-medborgare. Med hjälp av tolk kunde jag ha ett par djupare samtal med honom. Vid ett av de tillfällena frågade jag honom om det var ok att jag tog en bild på honom, han tackade vänligen men bestämt nej, han tyckte inte om att vara med på bild. Det var svårt att komma Gica in på livet. Han ville inte prata om sitt förflutna, och jag upplevde det som om han var på flykt från något. I samtal med hans syskon och närmaste vänner, efter hans död har jag fått den känslan bekräftad. Men han hade inte gjort något brottsligt, utan det var högst personligt skäl som gjorde att han lämnade sitt hemland för 10-15 år sedan, och gav sig ut på luffen genom Europa. En resa som fick ett mycket tragiskt slut i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti 2018.

Den enda bilden som jag har av Gica tog jag under ett informationsmöte för utsatta EU-medborgare på Hannas vardagsrum i Huskvarna den 14 april 2016. Tekniskt sett är det inte någon bra bild, men det är den enda bilden som jag har av Gica. I och med att jag har dokumenterat utsatta EU-medborgare i Huskvarna under ett par års tid, hörde media av sig till mig och frågade om jag hade någon bild av Gica. Efter att jag konsulterat Kyrkhjälpens ordförande bestämde vi att vi ville ge den mördade mannen ett ansikte, och lät dem publicera bilden på Gica. Jag profiterar inte på andra människors olycka, och bildarvodet som kommit in har gått till att täcka en del av kostnaderna för Gicas begravning i sin hemby i Rumänien.

När alla papper är klara kommer Gica att transporteras hem till Rumänien för att begravas i sin hemby. 150 000 kronor har samlats in för att täcka kostnaden för transport och begravning. Överskottet kommer att gå till Kyrkhjälpens arbete för utsatta EU-medborgare i Sverige, och i Rumänien. Klockan 13.00 i dag kommer åklagare, polis och socialförvaltning att hålla en presskonferens, där de kommer att meddela om vilket beslut som kommer att fattas mot den 14-åriga pojken och den 16-årig yngling som misstänks ha torterat och misshandlat Gica till döds.

Bilden på Gica är en av de mest publicerade i Sverige i år, men det är inte något som jag är stolt över. Jag hade hellre sett att den inte behövde publiceras, och att Gica fått leva, och kunnat återförenas med sina barn och sina syskon hemma i Rumänien.

Jag oroas över det mörker som breder ut sig över Sverige, och som sakta men säkert kväver oss. Det är dags att alla vi som tror på en bättre framtid reser oss upp, tänder ett ljus och skrämmer bort mörkret, och ger tillbaka människovärdet till alla dem som berövats det. Det är dags att vi öppnar våra hjärtan för de minsta och svagaste i samhället, oavsett deras härkomst. Det är dags att återta medmänskligheten och sätta den i centrum där den hör hemma!

Relaterade artiklar:
Misstänkt mord på en utsatt EU-medborgare i Huskvarna
Tonåringar i Huskvarna dödade en sjuk, svag och försvarslös man
Huskvarna tände ljus för mördad rumän

Text och foto: Mikael Good

Fotografen föll ned i ett slukhål

I förra veckan var jag på reportageresa i södra Serbien. Efter ett besök hos en romsk familj i staden Bujanovac, råkade jag falla ned i ett slukhål som plötsligt öppnade sig under mina fötter. Som tur var fungerade mina reflexer utmärkt. Jag fick ut armarna, och  kunde ta spjärn mot kanten av slukhålet, vilket gjorde att jag snabbt kunde ta mig upp.

Både jag och kameran blev ordentligt dammiga, men vi klarade oss utan några blessyrer. Jag borstade av mig det värsta dammet och fortsatte sedan med uppdraget. Jag tog inga bilder på slukhålet, men hade fingret på avtryckaren och tog en bild i samband med att jag föll ned. Utrustningen som jag hade med mig var en Fuji X-T2 och ett 18-135mm, de är båda vädertätade. När jag var tillbaka på hotellet var det bara att blåsa bort det värsta dammet med en blåstuta, och sedan torka med en fuktig handuk så var kameran och objektivt som nya igen.

Text och foto: Mikael Good

Stor fotoutställning på musikfestival

Jag tycker inte om att ställa ut på traditionella utställningslokaler, anledningen är det är få besökare, och att samtalen allt som oftast handlar om kameror och objektiv, och inte om bilder. Därför har jag valt att ställa ut på lite udda ställen, där samtalen har handlat om bild i första hand.



När jag tidigare ställt ut har det oftast varit svartvita dokumentärbilder från de östra delarna av Europa. Men i somras avvek jag från den linjen,  när jag hade en stor utställning med rockfoto på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad. De senaste sex åren har jag arbetat volontärt som rockfotograf på festivalen, och parallellt med det har jag levererat artiklar, recensioner och bilder till tidningar, magasin och artister.



Några av de tusentals bilder som jag tagit genom åren, sorterades ut, kopierades och hängdes upp.  De senaste 10 åren har jag arbetat enligt konceptet  – ”Om folk inte kommer till en fotoutställning, får utställningen komma till folket”. Utställningen på Gullbrannafestivalen passade in i det konceptet. Ett par tusen personer såg utställningen som hängde mitt i smeten på festivalområdet, och jag hade en del intressanta samtal om bilderna med festivalbesökare.

Text och foto: Mikael Good