"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Lämna minst hälften hemma

Det händer att jag får frågor från kollegor om vad de ska ha med sig för fotoutrustning på reportageresan? De pratar om blixtar, teleobjektiv, incheckning av extra väskor för kameror, objektiv och ljus. Personligen blir jag trött bara av att höra om hur mycket utrustning som de vill ta med sig, och brukar ge rådet att de ska lämna minst hälften hemma.



Jag har förståelse att de som jobbar med exempelvis sport behöver ha med sig skrymmande utrustning, och kanske behöver checka in ett par extra väskor. Men för de som ska göra reportage räcker det att ha med sig det absolut nödvändigaste för att kunna leverera materialet som du själv och beställaren vill ha.



De senaste 15 åren har jag varit på en hel del reportageresor runt om i världen. På de första resorna tog jag med mig för många kameror och objektiv som jag sedan fick gå och bära och kånka på. Med tiden har jag lärt mig att bara packa med mig det mest nödvändiga, särskilt som jag ofta bara reser med handbagage, vilket betyder att kameror, kläder och annat som är livsnödvändigt ska rymmas i ett handbagage på 8 kg. Oftast får man ta med en liten väska plus handbagage på 8 kg på flyget.



Idag finns det kameror som inte ger avkall på kvalitet trots att de är förhållandevis lätta och smidiga. Har du inget krav på dig att leverera från fältet kan du lämna datorn hemma, och ersätta den med telefonen eller en iPad. Ett så kallat långzoom ersätter flera objektiv, komplettera det med ett litet ljusstarkt objektiv för inomhusbilder, ta även med en kompaktkamera för diskret fotograferande, alternativt använd telefonen. Kör med dubbelladdare och snåla inte med batterier och minneskort.



Snart åker jag på en reportageresa till Balkan och i vinter bär det av till Indien, Nepal och eventuellt Bhutan. Att göra reportage i text och bild är något som jag brinner för, och genom åren har jag fått många text- och bildreportage publicerade både i som utom landet. Bilderna i det här inlägget tog jag i några rudariska byar i Rumänien för fem år sedan. De har publicerats både i som utom landet, och så sent som i augusti i år var några med på nyheterna på TV4.





Text och foto: Mikael Good

Så jobbar en fotograf utan el

Är el en förutsättning för att man ska kunna jobba som fotograf? För många nya fotografer som är vana vid det digitala flödet är säkert svaret ja! Men för oss som hållit på ett tag är svaret nej! Om jag skulle jobba i förhållanden där det inte finns någon el, skulle jag packa med mig ett tjugo-pack med färgfilm, en helmanuell kamera som den på bilden samt en batterisnål ljusmätare. Anledningen till att jag skulle välja färgfilm är att det blir bäst när man digitaliserar bilderna.

Text och foto: Mikael Good

Fujifilm X-Pro3

Tidigare har jag arbetat en del med Fujifilm X-Pro 2 och 23/1,4. I sitt handhavande kändes den lite som en analog Contax G2, och det var en riktigt bra kamera för reportage. Men trots att det var en bra kamera upplevde jag ändå att det var något som saknades i X-Pro2, och när jag kunde köpa en digital Leica M till ett riktigt förmånligt pris, valde jag att sälja min X-Pro2.

Den 23 oktober kommer Fujifilm att lansera Fujifilm X-Pro3. Det är en rejält omarbetad kamera och Fuji verkar inte ha hållit igen på detaljerna. Här kan du läsa mer om den nya kameran och kolla på bilder på den. Fujifilm X-Pro3 blir säkerligen inte bli billig, men den den hittar nog fram till sina köpare ändå. Men de som inte behöver ha det allra senaste kommer att kunna fynda begagnade X-Pro2. Trots att den kameran har ett par år på nacken är den fortfarande riktigt bra även om den har en och annan begränsning.

Kameran på bilden Leica M9 kom ut på marknaden för tio år sedan, redan då var den hopplöst föråldrad. Den var långsam och hade en smått antik CCD-sensor. I dag är Leica M9 eftertraktad. Pimpade och genomgångna M9:or säljs till allt högre priser på begagnatbörserna. Jag köpte min billigt, och om jag sålde den skulle jag få betydligt mer än vad jag gav för den.

Text och foto: Mikael Good

Stefan Löfven ville bli en ny Johan Cruijff

Förra torsdagen hade statsminister Stefan Löfven ett öppet möte i Huskvarna. Stefan var ovanligt öppen, han bjöd på sig själv, och berättade vad han drömde om att bli som pojke. Men sången som ackompanjerade hans entré fick några i publiken att dra ordentligt på smilbanden.



Dörrarna öppnades klockan 17.15. Även om det var ett öppet möte dit alla var välkomna oavsett politisk tillhörighet var de flesta i lokalen övertygade Socialdemokrater. De flesta i publiken var män och många rutiga skjortor syntes i folkhavet. Med tanke på regeringens feministiska profil, och att Socialdemokraterna aktivt arbetat för ”varannan damernas” sedan 1994 var det lite märkligt att kvinnorna var i minoritet. 



Det öppna mötet inleddes med att trubaduren Alec Björedal sjöng några politiska sånger från 1970-talets socialistiska proggepok. Alec avslutade sitt framträdande med Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor”. När han sjöng ”Jag är en tvivelaktig figur duger ej mycket till”, kom statsminister Stefan Löfven in i lokalen omringad av bistra säpomän. De flesta av de drygt 400 personerna i lokalen missade den komiska poängen, och det var i princip bara jag och min bänkgranne som skrattade gott åt den perfekta tajmingen.



Kvällens konferencier kommunalrådet Ilan De Basso tackade av trubaduren Alec Björedal med en applåd och en ros. Han hälsade sedan kvällens huvudtalare statsminister Stefan Löfven välkommen upp på scenen. Stefan äntrade scenen och ställde sig tryggt i talarstolen.



Stefan tycktes trivas i sällskapet. Han kopplade bort det statsmannamässiga för en stund, och delade en personlig berättelse från sin uppväxt om hur hans fostermor som arbetade som hemsamarit åkte runt till äldre i bygden på moped. För att kunna sköta sitt arbete under den smällkalla norrländska vintern köpte hon en skoteroverall för egna pengar. Stefan berättade att han fick lära sig praktiskt solidaritet och medmänsklighet av sin fostermor, något som han har fört med sig i livet.

Stefan log och skrattade mycket. Trots att åhörarna var ganska så stillasittande och tysta lyssnade de intresserat, när Stefan sa något som de gillade tycktes de vakna upp ur sin djupa koncentration och applåderade. Stefan la ofta pannan i djupa veck, och använde händerna för att förstärka det han sa, ibland var det nästan som om han inte behövde någon teckenspråkstolk. Stefan levde sig in i sina ord särskilt när han talade om den rådande situationen i landet.



Som fond hade han Socialdemokraternas devis från valet 2018: ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”. Vilket Socialdemokraterna vill uppnå genom att pensionärer ska få lägre skatter, fler poliser ska stävja brottsligheten, skolan ska förbättras och gängkulturen i förorterna ska bekämpas. Just den sista frågan verkade vara särskilt angelägen för Stefan, och han oroas över det ökade våldet och skjutningarna, han underströk att gängkriminaliteten måste stoppas för att Sverige åter ska bli tryggt. För att komma dit har han bjudit in andra partier för att diskutera vad som kan motverka gängkriminalitet och skjutningar.



Det märktes tydligt att även Stefan Löfven har en hotbild över sig. Säpomän stod på strategiska platser och hade lokalen och åhörarna under noggrann uppsikt, när jag smög fram för att ta några närbilder granskades jag från topp till tå av en bister säpoman som utvärderade den möjliga hotbilden. Utanför dörren patrullerade poliser.



Den avslutande frågestunden sköttes av två representanter från SSU. Frågorna hade samlats in innan frågestunden, vilket är ett bra sätt för att samla ihop likvärdiga frågor, men nackdelen är att besvärliga och känsliga frågor kan modereras bort. Mot slutet av frågestunden lästes en fråga från en liten kille upp, han frågade Stefan Löfven om vad han drömde om att bli när han var liten. Stefan lös upp, log extra brett och sa: "Fotbollsproffs, jag ville bli en ny Johan Cruijff".



Efter frågestunden ställdes frågan om hur många av de drygt 400 personerna i lokalen som var med i SSU? Ett fåtal händer räcktes upp, frågan förstärktes därför med hur många i lokalen som var under 35 år. Ett drygt tio-tal händer räcktes upp, med mina 51 år tillhörde jag de yngre i lokalen. De flesta i lokalen hade med råge passerat både 60 och 70 år. Sett till åhörarnas höga ålder verkar det som om Socialdemokraterna har svårt med återväxten.



Innan Stefan Löfven lämnade lokalen fick han ett stort fång rosor, och tillfälle gavs till dem som ville byta några ord eller ta en selfie med honom innan han lämnade lokaler tillsammans med sina livvakter.



Text och foto: Mikael Good

Fotnot: Jag har använt mig av en Sony A7rII, ett Sony A 70-400 samt ett 7Artisans 75mm f1.25 Speedmaster till bilderna. Ljuset var uselt och de flesta bilderna är tagna på 6400 ASA. Färgerna i RAW-bilderna är utmärkta och dynamiken är bra, men jag valde att presentera bilderna i svartvitt för att förstärka känslan av bildreportage. Några av bilderna har tidigare publicerats i färg.

Zilversurfaren tar mig närmare målet

Jag föredrar att jobba med vidvinkelobjektiv. Men ibland sätter kravallstaket och säkerhetsföreskrifter käppar i hjulen för mig. I sådana lägen kan det vara bra att ha ett objektiv som tar mig lite närmare.

Sony har ett 100-400mm med E-fattning som skulle passa mig perfekt. Men jag vill inte betala drygt 28 000 kronor för ett objektiv som bara kommer att användas sporadiskt. Därför gav jag mig ut på jakt efter ett begagnat objektiv med A-fattning och inbyggd SSM-motor. För ett tag sedan hittade jag ett begagnat Sony 70-400mm med A-fattning för en rimlig peng. I och med att det är den äldre modellen i silver, fick objektivet smeknamnet ”Zilversurfaren”.

Efter den senaste firmware-uppdateringen som kom i maj fungerar Sony A 70-400mm riktigt bra tillsammans med adaptern LA-EA3. Objektivet har fått följa med på en del jobb. Bildkvaliteten blir riktigt bra, och fokuseringen är snabb och exakt. Enligt uppgift ska objektiv och adapter fungera ännu bättre på nyare Sonykameror såsom A7III, A7rIII och A9. Vilket gör att det är framtidssäkert trots att Sonys kameror med A-fattning håller på att fasas ut.

Bilderna i inlägget har jag tagit med Sony A7rII och Sony A 70-400mm.

Text och foto: Mikael Good