"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Reporter, fotojournalist och rockfotograf. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla



Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.


En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.



De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-03-11 15:06 | Permalink | Comments (5) | Comment

Årets sista och första publicerad bild



Under 2018 har jag haft fler bildpubliceringar än någonsin tidigare. Mina bilder har publicerats runt om i världen och har nått en mångmiljonpublik. Jag har även skrivit en hel del artiklar, och gjort ett antal reportage som har publicerats.



Den först bilden i inlägget togs i Smedbyparken i Huskvarna där Gica som var en hemlös rumänsk man mördades natten mellan 7 och 8 augusti. I samband med att domen föll i Jönköpings tingsrätt den 28 december placerade någon ett gravljus på platsen för att hedra hans minne. I och med att jag var bekant med Gica, har mordet på honom tagit mig hårt, och jag har engagerat mig för att han skulle begravas hemma i Rumänien, och för att det fruktansvärda som hände honom inte ska glömmas bort. 

Den andra bilden togs i en pingstkyrka i en bulgarisk stad där det pågår en väckelse bland den turkiska och romska minoritetsgruppen. Jag är djupt engagerad i romernas situation i Europa, och är full av tacksamhet för att de sakta men säkert börjar att få upprättelse. Idag är drygt 20% av Europas pingstvänner romer, och den siffran kan öka betänkligt nästa år. Jag har planerat in minst en resa till Balkan i år. Då ska jag träffa min romska bröder och systrar, och dokumentera deras liv.

Den första bilden publicerades den 31/12 och den andra 1/1. Jag försökte sälja in de svartvita varianterna, men tidningen valde att publicera i färg, trots att jag helt frankt påpekade att svartvitt är fotografins sanna färg!

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-01-03 13:28 | Permalink | Comments (1) | Comment

Fotografen föll ned i ett slukhål



I förra veckan var jag på reportageresa i södra Serbien. Efter ett besök hos en romsk familj i staden Bujanovac, råkade jag falla ned i ett slukhål som plötsligt öppnade sig under mina fötter. Som tur var fungerade mina reflexer utmärkt. Jag fick ut armarna, och  kunde ta spjärn mot kanten av slukhålet, vilket gjorde att jag snabbt kunde ta mig upp.

Både jag och kameran blev ordentligt dammiga, men vi klarade oss utan några blessyrer. Jag borstade av mig det värsta dammet och fortsatte sedan med uppdraget. Jag tog inga bilder på slukhålet, men hade fingret på avtryckaren och tog en bild i samband med att jag föll ned. Utrustningen som jag hade med mig var en Fuji X-T2 och ett 18-135mm, de är båda vädertätade. När jag var tillbaka på hotellet var det bara att blåsa bort det värsta dammet med en blåstuta, och sedan torka med en fuktig handuk så var kameran och objektivt som nya igen.

Text och foto: Mikael Good



Added 2018-10-05 20:20 | Permalink | Comments (5) | Comment

Att tänka på inför reportageresan



Det händer att jag får frågan från kollegor om vad man ska tänka på innan man åker iväg till ett annat land för att göra reportage och vilken utrustning man ska ha med sig? Jag ska försöka svara på några av de frågorna som jag fått i den här artikeln.


När jag åker ut på reportageresor brukar jag ha med mig en Macbook Pro, en eller två spegellösa kameror och ett par objektiv, från 21 till 200 mm, en mobiltelefon och ett anteckningsblock. Jag packar grejerna i en tålig axelväska och har inte med mig mer än vad som får rymmas i handbagaget. Att bära på allt för mycket utrustning under långa perioder är jobbigt för kroppen och att skylta med allt för dyrbara kameror och objektiv i utsatta miljöer lockar till sig tjuvar.



Innan jag åker gör jag en grundlig research om landet. Framförallt läser jag in mig på landets historia, politik och kultur. Jag har lärt mig att kunskap om ett land och dess folk är en bra dörröppnare, det ger mig rätt perspektiv på landet, det hjälper mig att se förbi eventuella fördomar som jag kan tänkas ha och det har lett till att jag har fått många intressanta pratstunder och bilder.



En fåordig äldre man som jag mötte i ett litet lettiskt samhälle för ett par år sedan sken upp när jag frågade honom om fronten gick i närheten av hans hus under första världskriget. Han berättade stolt att hans far var en dekorerade krigshjälte som kämpat för Lettlands frihet. Tack vare hans mod under det lettiska frihetskriget 1919 hade han fått en bit mark och ett hus som sonen och hans familj fortfarande bodde i och odlade upp. Hade jag inte varit påläst hade jag med största säkerhet inte fått ta några bilder på mannen och hans hustru och jag hade aldrig fått reda på hans bakgrund.



Jag är alltid noga med att hälsa på och visa respekt för dem jag möter. För mig är det viktigt att inte vara som en fluga på väggen. Jag har jobbat mycket i Österuropa och där ses människor som smyger omkring med kameror med skepsis. Därför är jag öppen och ärlig med det jag gör och har jag tagit en obemärkt bild frågar jag allt som oftast i efterhand om jag får använda den. Det händer att jag får ett nej och de bilderna kommer givetvis aldrig att visas. I dag har de flesta tillgång till internet och jag är vän på Facebook och Instagram med några av dem som jag mött på mina reportageresor.



När jag är ute på reportageresor tar jag vara på tiden och fotograferar och antecknar mycket. Även om beställningen kanske bara är på två, tre reportage och artiklar samlar jag på mig mycket mer material. Jag fotar det mesta för att ha en bildbank som man kan ha nytta av lite längre fram. Vis av erfarenhet vet jag att överskottsmaterial oftast kommer till användning. Men det leder till att arbetsdagarna kan bli väldigt långa och därför blir tiden för sömn och vila ofta minimal.



Text och foto: Mikael Good



Added 2017-09-16 12:23 | Permalink | Comments (3) | Comment

Rysslandsreportaget fick ny luft under vingarna

Ingen vill läsa gårdagens nyheter. Men ibland händer det ändå att gårdagens nyheter åter blir dagens nyheter och får en större spridning än när de först publicerades.



För några år sedan var jag i Ryssland på en reportageresa. Förutom att jag gjorde en hel del intervjuer och tog många bilder, passade jag även på att göra ett reportage om ett övergivet sjukhus i utkanten av St. Petersburg. Sjukhuset kallades Jayer enligt det uppsökande teamet från Doctors of the World som var mina ciceroner.



Det mesta av Rysslandsmaterialet publicerade i olika tidningar och trycksaker. Ett reportage om en kämpade småbarnsmamma rönte stort intresse från läsarna och översattes till finska, norska och engelska.



Trots att intresse fanns lyckades jag inte få in repet om Jayer i någon tidning. Men jag tyckte att det var för bra för att inte publiceras och därför la jag upp det i båda mina bloggar i maj 2013. Reportaget nådde snabbt 5000-6000 läsare, men efter ett par veckor svalnade intresset och besöken blev allt mer sporadiska.



I våras fick inlägget om Jayer ny fart. Det delades i en grupp för glömda platser på Facebook och tiotusentals nya läsare strömmade till. Inlägget är nu mitt mest lästa på min blogg på blogger.



Här kan du läsa reportaget "Jayer - Dödens hus": http://chasid68.blogspot.se/2013/05/jayer-dodens-hus.html



Text och foto: Mikael Good



Added 2017-09-15 10:35 | Permalink | Comments (1) | Comment
1 2 3 ... 72 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer