"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

En genväg till Instagram



Jag håller på att lägga upp bilder ur min backkatalog på Instagram. Egentligen tror jag inte på Instagram som bildvisnings plattform. Anledningen är att det är omständigt att ladda upp bilder och att bildkvaliteten inte blir så bra på grund av allt för kraftig komprimering.



Tidigare fanns ett bättre alternativ – Flickr som är en betydligt bättre plattform för bilder. Men Flickr missköttes tyvärr under allt för många år och för nu en tynande tillvaro i takt med att användarna överger plattformen. Detta har lett till att halvmesyrer har kunnat armbåga sig in på marknaden med hjälp av skickliga marknadsförare och influencers. 

Trots att jag egentligen inte gillar Instagram har jag bestämt mig för att ladda upp ett antal bilder tillsammans med en kort rubrik och utan några besökarlockande #hashtaggar. På sätt och vis är det ett test för att se hur många som kommer att se bilderna och vilken respons det blir. För att göra det enkelt för mig lägger jag in bilderna som jag ska dela här i bloggen, och sparar sedan ned dem på min iPhone. Därifrån är det relativt enkelt att ladda upp bilderna på Instagram, och jag slipper på så sätt den långa omvägen via Dropbox.

Bilderna i inlägget har jag tagit i Lettland, Kina, Sverige, Egypten och Rumänien. En del av dem har du säkert sett tidigare, och ett par av dem har nått en riktig storpublik. Jag kommer att spara ned dem till min iPhone och lägga upp dem på mitt Instagramkonto under veckan.

Text och foto: Mikael Good



Added 2020-09-11 11:58 | Permalink | Comments (7) | Comment

Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna – stort bildreportage



2014 spelade Husqvarna FF i Superettan. Under det året kom många klassiska fotbollslag på besök till staden och det bjöds på fotboll av näst högsta klass. En härlig försommardag i slutet av april mötte HFF det favorittippade göteborgslaget GAIS på Vapenvallen i Huskvarna.





Mitt fotbollsintresse har avtagit med åren, men GAIS är rock´n roll tänkte jag och bestämde mig för att försöka dokumentera matchen och uppbyggnaden innan. Tre bussar med supportar hade kommit från Göteborg  i supporterföreningen Gårdakvarnens regi. Jag sprang på några gaisare som satt och njöt i solskenet på restaurang Fenisias uteservering. Efter att jag förklarat vem jag var och att jag höll på GAIS, blev jag genast insläppt i gemenskapen.





En medelålders man i grönsvart matchtröja hade en lång utläggning om hur man skiljer en äkta Göteborgare från en falsk:
– Det bästa sättet att ta reda på om någon är en äkta Göteborgare eller inte är genom att fråga honom om vilket lag han håller på i fotboll. Svarar han Örgryte är det en av bröderna Birro. Svarar han IFK Göteborg är han inte från Göteborg utan en medgångssupporter som är invandrad till Göteborg eller kommer från en annan stad eller kranskommun, men om han svarar GAIS eller ännu hellre Makrillarna då vet du att det en tvättäkta Göteborgare som du tjôtar med.
En hattklädd supporter levererade en tydlig passning till IFK Göteborg som även kallas för änglarna.
– Om Gud velat att änglar skulle spela fotboll hade det funnits gräs i himlen.





Med tanke på kommentarerna var det nästan så att man kunde tro att det vankades derby mellan GAIS och IFK. Men för en äkta gaisare finns det en nedärvd rivalitet med mycket glimt i ögat gentemot IFK Göteborg. Stämningen bland supportrarna var inte hätsk utan gemytlig och familjär, men trots den trevlig stämningen fanns det många poliser på plats. När jag frågade en supporterpolis varför det var så svarade han:
– Vi har fått indikationer på att några medlemmar i Firman Boys (en huliganfirma som håller på AIK) är här för att söka bråk med GAIS-supportrar.
Jag tyckte det var märkligt med tanka på att HFF och GAIS spelade i superettan och AIK i allsvenskan.
– De är inte intresserade av fotboll, de vill bara ha bråk, svarade supporterpolisen.
En medelålders man smög upp bakom mig och polisen och sa på bred göteborgska:
– Lita inte på polisen de har samma färg som Blåvitt!



En timma innan match radade gaisarna upp sig för avmarsch mot Vapenvallen som ligger en dryg kilometer från Huskvarna centrum. I samlad tropp och under polisens vakande ögon vandrade de till Vapenvallen, medan de sjöng läktarsånger och ropade hejaramsor. Först gick de fel och vandrade halvvägs över Esplanadbron med sikte på Jönköping, innan polisen lyckades styra dem rätt.
– Alla älskar GAIS i Göteborg, alla älskar GAIS, alla älskar GAIS ekade det utmed Huskvarnaån, när lämmeltåget med gaisare vandrade upp mot Vapenvallen.





När de kom fram till Huskvarnas svar på Wembley stadium genomsöktes de av vakter innan de släpptes in. Min tanke var att följa med gaisarna in. Men om jag gjorde det skulle jag bara få hålla mig på den läktarsektion som tilldelats dem under hela matchen. Jag ville dokumentera matchen, därför lämnade jag min nyfunna vänner och valde istället att gå in genom huvudingången, och på så vis fick jag tillgång till större delen av Vapenvallen.





Väl på plats gick jag omkring och dokumenterade stämningen innan matchstart med min kamera, när en kvinnlig funktionär kom fram till mig och sa.
– Om du vill kan du få sitta nere vid hörnflaggan och fotografera.
I och med att jag hade en manuell 90mm som längsta objektiv valde jag att tacka nej till hennes vänliga erbjudande. Det fanns två sportfotografer på plats och de hade rejäla strutar på sina stora slutarsnabba kameror. Jag hade inte riktigt passat in bland dem med min lilla tyska kamera. Men så här i efterhand hade det varit lite roligt att fota en match med en M Leica och ett 90mm, det funkade bra på 1950-talet och det skulle säkert funka nu med!





Matchen hade lockat storpublik till Vapenvallen 2518 personer fanns på plats för att heja på HFF eller GAIS. På förhandssnacket förstod jag att de flesta HFF supportrarna var lite oroliga för att deras lag skulle åka på storstyrk mot det topptippade bortalaget. Men från start visade HFF-spelarna att de var på hemmaplan och inte skulle låta de gästande gårdakvarnarna mala ned dem. De bjöd på ett snabbt och piggt passningsspel, och var betydligt aggressivare i närkamperna än GAIS-spelarna.





Men allt var inte frid och fröjd, bland glada och falsksjungande HFF-supportrar hade några personer från huliganfirman Firman Boys smugit sig in. De försökte förgäves att uppvigla HFF-supportrarna mot gaisarna. Men HFF-supportrarna var inte med på noterna utan bad dem vänligt och bestämt att lämna Vapenvallen. Några bistra poliser kom och blockerade deras väg, och strax innan andra halvlek valde Firman Boys att helt odramatiskt lämna vallen. Precis som de tillresta GAIS-supportrarna var HFF:arna där för att titta på fotboll och ha kul. 




Spelet ville aldrig riktigt lossna för GAIS, nykomlingen HFF styrde och ställde som de ville. De fick utdelning för sitt effektiva passningsspel och vann ganska så enkelt med 2-0.
– Det var Jan Mak-klass på spelet, men å andra sidan är det ett ständigt lidande att hålla på Gais, sa en besviken gaisare innan han lommade iväg till bussen som skulle ta honom och de andra supportrarna hem till Göteborg. 





Mungiporna på HFF-supportrarna var desto högre. Efter fyra omgångar toppade laget tabellen och tron på att de skulle kunna etablera sig i Superettan var stark bland både spelare och supportrar. Men trots den stark inledningen gick det utför, laget kom sist och åkte ur Superettan. Efter att ha kämpat i Division 1 södra ett par år harvar laget nu i Division 2 Östra Götaland. Men drömmen om att åter spela i Superettan lever i Husqvarna FF som har ett stort barn- och ungdomsarbete och därmed framtiden för sig.





GAIS lidande har fortsatt, målet att komma tillbaka till Allsvenskan har inte nåtts och laget har fått kämpa för att klamra sig kvar i Superettan. Men en gaisare ger aldrig upp hur mörkt det än ser ut. Även om drömmen om allsvenskan är avlägsen är den i allra högsta grad levande.

























Text och foto: Mikael Good



Added 2020-09-09 19:02 | Permalink | Comments (2) | Comment

Bilderna från Lettland väcker minnen



För mig är det avkopplande att gå igenom gamla bilder. De får mig att minnas människor som jag mött genom åren, och de har en unik förmåga att återskapa minnen av dofter, röster och miljöer.



Genom åren har jag varit ute på reportageresor runt om i världen och träffat och intervjuat mängder av människor. De flesta mötena har resulterat i socialreportage i text och bild som publicerats i olika tidningar både i som utanför landet. Några av reportagen har till och med översatts till finska, norska, ryska, engelska och tyska.

Bilderna i det här inlägget har jag tagit i Lettland. Det är ett land som jag har besökt många gånger genom åren. Jag har knappt sett några turistattraktioner i landet, men jag har dokumenterat ett Lettland som de flesta inte har sett eller upplevt. En del av bilderna och intervjuerna som jag gjort kommer antagligen att få ett stort dokumentärt värde i framtiden.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-09-01 13:09 | Permalink | Comments (2) | Comment

Svartvita dokumentärbilder lockar läsare till bloggen



Det mest lästa inlägget i min blogg förra året hade rubriken ”När ljuset inte riktigt räcker till” och handlade om mitt besök i en romsk by utanför Pazardzjik i Bulgarien strax innan mörkrets inbrott.



Inlägget illustrerades med några opolerade svartvita dokumentärbilder som tagits på höga ASA. Till dags dato har inlägget lockat lite mer än 20 000 läsare. När man skriver ett blogginlägg är det svårt att på förhand riktigt veta vilken typ av inlägg som lockar läsare. Men min personliga erfarenhet är att inlägg som illustreras med rakt, enkelt dokumentärfoto, gärna i svartvitt fortfarande går hem i stugorna. Inläggen som handlar om dokumentärfoto som jag lagt upp i bloggen har överlag haft många läsare.



Jag kommer att försätta att dela med mig av mina svartvita dokumentärbilder från jordens alla hörn i min blogg, men inte för att locka läsare utan för att jag älskar dokumentärfoto och gärna delar med mig av mina bilder och upplevelser till andra, och så länge som jag har minst en läsare kommer jag att fortsätta. Bilderna i inlägget tog jag med en Fuji X-T1 och ett 18-135mm.

Text och foto: Mikael Good



Added 2020-08-28 15:05 | Permalink | Comments (4) | Comment

Dödsmisshandeln som skakade Sverige



Natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 misshandlades den hemlöse rumänen Gheorge ”Gica” Hortolomei-Lupu till döds av två tonårspojkar i Smedbyparken i Huskvarna. Den fruktansvärda händelsen borde blivit en väckarklocka mot det besinningslösa våldet, tyvärr blev den inte det och våldet mot utsatta människor ökar i Sverige.

I samband med ettårsdagen av Gicas död förra året bestämde jag mig för att skriva ihop en artikel om honom. Jag ville visa att Gica inte var en "råtta" som han kallades av sina antagonister, utan en människa av kött och blod precis som du och jag. Gica var inte något helgon men ingen förtjänar att över tid utsättas för sådan utstuderad mobbing och trakasserier som han gjorde, och sättet som han dödades på var både rått och brutalt.

Genom åren träffade jag Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid några av dessa tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen, han valde att inte släppa in någon på livet. Gica ville själv ta hand om sina problem utan någon annans inblandning. Efter hans tragiska död skrev jag ihop en längre artikel om Gica delvis för att få ett avslut och för att berätta om vem Gica var och varför han hamnade där han hamnade.

I samtal med Gicas bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet kunde jag sakta men säkert pussla ihop en grovkornig bild av hans liv. Jag hade ofta en rejäl klump av sorg i halsen när jag gjorde det, särskilt när jag läste om händelseförloppet på mordkvällen.  På årsdagen för Gicas död förra året publicerade jag artikeln med rubriken "Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna" på Facebook samt i min blogg på Blogger.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna och deras vänner avhumaniserade Gica och kallade honom för "råttan". Med min artikel vill jag rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska som på grund av olika omständigheter i livet hamnade snett, en människa som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv. Det som hände Gica borde aldrig ha fått ske. Det fanns vuxna personer som visste vad Gica utsattes för, men de valde att fegt titta bort och några av dem hejade på.

Tyvärr ökar våldet mot utsatta människor enligt polisen. Många människor som har flytt fattigdom, främlingsfientlighet, religiös extremism, krig, våld och hat har kommit till Sverige de senaste åren. De flesta av dem har behandlats väl men det finns tyvärr de som utsätts för hat, misshandel och till och med ond bråd död.

Med tanke på det hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi som tror på solidaritet och medmänsklighet inte gömmer vår blick för utsatta människor utan ger dem en chans att resa sig, för att i förlängningen kunna bidra till vår gemensamma välfärd. Ett första steg vore att erbjuda en tak över huvudet garanti åt alla hemlösa, ingen ska behöva sova på gatan.

Jag är bekännande kristen. Över 2000 bibelverser handlar om fattiga och förtryckta. Jesus står på de minsta och svagastes sida. Ett samhälle som inte tar hand om fattiga och förtryckta och som fokuserar på den starkes överlevnad vill jag inte att mina barn ska växa upp i och därför vill jag vara en motkraft mot detta synsätt.

Klicka här för att läsa artikeln om Gica

Text och foto: Mikael Good



Added 2020-08-07 07:42 | Permalink | Comments (4) | Comment
1 2 3 ... 39 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer