"Måla med ljus"
Kan man verkligen tävla i fotografi utan att förlora dess själ?
Jag läste precis på ettan att årets finalister i SM i fotografi är klara, artikeln satte igång mina tankar och jag började att fila på en kommentar. Men ju mer jag skrev, desto längre blev den, och till slut insåg jag att den blev för lång för att vara en kort kommentar. Därför bestämde jag mig för att lägga upp mina tankar om att tävla i fotografi i bloggen istället.
Varför ska vi tävla i konst? Är det meningen att vi ska göra konstformen fotografi till något som liknar sportens värld, där man jagar poäng och medaljer som om det vore ett 100-meterslopp? Konst och kreativitet har aldrig handlat om vem som är snabbast, vem som hoppar högst, eller vem som prickar flest rätt tekniska moment. Att betygsätta en fotografisk bild på en skala från 1 till 100, är det inte ett försök att koka ner något så subjektivt och djupt personligt som en konstnärlig skapelse till en mekanisk process?
Fotografi är som så många andra konstformer en uttrycksform. Varje bild bär med sig fotografens unika blick på världen, en vision, en känsla. Är det verkligen rimligt att sätta den bredvid en annan bild och avgöra vilken som är "bättre" utifrån en punktlista? När juryn bedömer bilder utifrån "påverkan", "berättelse", "komposition", är det då konst vi värderar, eller har vi glidit in i ett byråkratiskt system där det som kan mätas, också ska mätas?
Och vad gör det här med konstnärerna själva? När en fotograf får höra att den uppnått 89 poäng för sin ljussättning men bara 78 för sin berättelse, reduceras då inte deras konst till en samling tekniska prestationer, snarare än ett uttryck för något personligt, något subjektivt? Vi riskerar att skapa en kultur där konstnärerna inte längre strävar efter att uttrycka något djupt och genuint, utan istället efter att maximera sina poäng i olika kategorier.
Tanken om ett svenskt landslag som ska tävla i ett "VM i fotografi" är en intressant paradox. Är det verkligen en sport vi utövar här? Eller har vi bara inte lärt oss att uppskatta konsten för vad den är, en individuell resa, inte en tävlingsgren. Vad blir nästa steg? EM i Surrealism? VM i poesi? Låt oss hålla konst där den hör hemma: i det personliga, i det oförutsägbara och i det som inte går att kvantifiera. För när vi försöker tävla i konst som om det vore sport, förlorar vi något av dess själ.
Bilden i inlägget tog jag i Camden Town, London.
Text och foto: Mikael Good
Själv undviker jag konsekvent allt som andas ”tävling”.
Allt gott/per-erik
Jag tror man hade en matematisk ekvation på 1930-talet för att se vilken bild som va bäst, vi kanske är där snart igen! :) ;)
Håller helt med dig om att det här är en tokighet!
/B
Man kan bara tävla i sådant som kan vägas och mätas. Man kan exempelvis tävla i att springa 100 meter, eftersom sträckan och tiden kan mätas.
Att försöka tävla i kreativa uttryck är ju lätt befängt. Svårt att förstå att folk sväljer sådana koncept.
Förbaskat kul bild förresten!
/B
Jag brukar titta på tävlingsbilder eftersom det ofta finns bra bilder bland dem. Det säger kanske något om värdet av att tävla i fotografi.
Själva tävlingsmomentet är inte så intressant för mig.
Men behöver inte sträcka sig långt för att se det här ... även bland vissa bloggar :)
Tack
/N
Jag håller helt med de andra kommentatorerna här.
Det är ett mycket välskrivet inlägg. För många år sedan var jag själv domare där vi fick sådana blanketter. Det värsta var att domarpanelen var tvungen att enas innan vinnarna i de olika kategorierna kunde utses !
Med många vänliga hälsningar från Erik/DK.
OS hade poesi som en gren i början. Den har tagits bort. Men det på sätt och vis absurda tävlingstänket finns ju hela tiden, Nobelpris, topplistor och här på fs möjlighet att använda betygsskalor. Här på fs skriver jag hellre förhoppningsvis omtänksamma kommentarer och uppskattar verkligen sådana.
och
det som styr en del av livet
ekonomi
sport är numer en typ gladiatorspel
idrottare tjänar pengar på uppträdanden med sin fysiska förmåga
betalande tv-bolag, reklam mm
musik
konst mm
är beroende av försäljning för att konstnären kan leva
det du tar upp
i
din text
är, för mig, hur kapitalet tagit över skapandet
själva skapandet är invaderat av kapital-tänk
vem har råd att rama in sina bilder
och
vänta på upptäckt
när tävlingen kan, om du har tur, ge dig en snarväg dit
där försäljningspriset ökar
sport
konst
mm
kan ge pengar om du blir utvald som vinnare
guldkalven hägrar
fame hägrar
dagens mått på lycka
alienationen växer
manipulationen växer
vem är du
vem är jag
levande charader
tack för att du tar upp det
/inger
v
poesi
tack
/inger
/B
Själv tävlar jag sällan i fotografi, mer än att jag lägger upp bilder i vanliga pooler/grupper här på Fotosidan. Jag har dock inga synpunkter om huruvida man kan/ska tävla i fotografi eller inte. Vill folk göra fototävlingar, så är det upp till var och en att bestämma om man vill vara med eller inte. Själv är jag dock lite skeptisk, och avstår gärna - så vidare det inte är ett väldigt fint förstapris jag vill ha, som man kan vinna :)
både sin
och
dess själ
för övrigt bra bild i dessa tävlingstider
om
rätt klassmarkör
/inger
Tror Eric
Men jag har haft mycket med tävlingsinriktade människor att göra - bland annat för att jag fotograferat mycket sport och idrottare. Och jag tror det här att tävla är en djupt liggande instinkt hos oss människor. Jag skulle hävda att vi alla - jag själv inkluderad - ägnar oss åt småskaligt och ofta rätt omedvetet tävlande mer än vi ibland inser. Vi tävlar ofta om uppmärksamhet bland vänner, släktingar och kollegor. Alla som växt upp med syskon kommer nog ihåg mer eller mindre besynnerliga små tävlingar i allt från vem som klättrar högst i ett träd eller äter upp morgonfilen snabbast. Som vuxna småtävlas vi om vem som är mest snyggt klädd, är först på jobbet på morgonen (eller längst kvar på kvällen). Här på Fotosidan tävlar vi ofta i forumen vem som mest mest om kameror och objektiv eller vem som har den mest dräpande slutrepliken.
Att en del fotografer inspireas av och drivs av att tävla i foto har jag inga som helst problem med. I alla fall så länge ingen tvingar mig att delta :-)
Jag kan faktiskt förstå att vissa tävlar med sina bilder, kanske för att vinna priser som kameror, objektiv eller pengar, det har jag själv gjort mer än en gång och ibland har det gått bra! :) Men när det handlar om att tävla för att samla på sig ära, utmärkelser, diplom eller medaljer, ja, där tappar jag tråden. Vad är egentligen poängen? Är inte konstens hela kärna att undkomma dessa fyrkantiga gränser?
Men, å andra sidan, så är jag ju också en kreativ person. Och däri ligger kanske min oförmåga att riktigt greppa det analytiska behovet av att sätta upp måttstockar och kriterier för vad som gör en bild "bra". Det är klart, i vissa sammanhang finns en viss logik i att mäta och värdera, men måste vi verkligen applicera den på något så subjektivt som konst? Det finns en ordning i världen där det analytiska har sin plats, men att försöka mäta konstens värde på det sättet, som om den vore ett idrottsresultat, känns lika främmande som att tävla i att skriva Haikudikter – på tid.
Kanske handlar det om olika sätt att se världen. De som vill sortera, analysera och döma efter fasta regler, mot oss som snarare skapar i ett tillstånd där mening, form och känsla flyter fritt.
Jag har deltagit sporadisk i några olika fototävlingar genom åren. Mestadels har det rört sig om tävlingar i fotoklubbens regi. Det har dock aldrig känts som något väsentligt inslag eller ens viktig del i mitt eget fotograferande utan snarare bara varit en del i fotoklubbandet som man ska vara med på. Klubben har förvisso i förhållande till många andra klubbar hållit en relativt låg tävlingsprofil. Något som på senare tid börjat att ändras av tävlingsförespråkare av det mer rabiata slaget. Det ska tävlas i tid och otid. Det hävdas bl a man blir en bättre fotograf av att tävla. Vad som nu menas med en bättre fotograf? Bättre på att ställa exponeringen? Skärpan? Bättre på att behaga bildbedömningsjuryn? Bättre på att känna vad som är trenden i detta nu och i det kommande? Vad vet jag. Jag vet bara att då får fotoklubbandet vara för min del. Ett ständigt tävlande utan tillstymmelse till reflektion är inget som jag känner är varken berikande eller utvecklande. Snarare ganska meningslöst egentligen. /Jörgen
Om vi radar upp 40 bilder i den ordning vi gillar dem så är de flesta överens om vilka 5 som skall hamna i toppen, likaväl botten.
Så på något sätt så berörs vi ändå ganska lika.
Mvh Erik
/Gunnar S
/Affe
Mycket intressant! :)
B)
Jag har tävlat i diverse gatufototävlingar som äger rum i samband med gatufotofestivaler men det är mest för att stötta festivalerna ekonomiskt. Tävlingarna anordnas som en inkomstkälla för att hjälpa till med kostnader för festivalen men också för att locka besökare som ofta kan se fram emot ett galleri av finalbilderna vid festivalbesöket. Självklart skulle jag bli glad om jag nån gång placerade mig bra men om jag inte får nån utmärkelse eller medalj (så har varit fallen hittills) så är jag ändå glad över att jag har stöttat nåt bra.
Låt konsten vara men ställ gärna ut bilder för inspiration.