"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Bildreportagens tid är inte över

Det gläder mig att två bildreportage toppar listan över de mest lästa inläggen på Fotosidans blogg just nu. De som har följt med i min blogg genom åren vet att jag brinner för bildreportage. En del av dem har jag publicerat i bloggen. Men jag har även fått med en hel del bild- och textreportage i olika tidningar.

Bildreportagens tid är inte över, och jag hoppas att jag kan inspirera fler fotografer till att göra sammanhängande reportage från resor eller från sin hembygd. Det kan vara svårt att få med bildreportage i tidningar, men bloggen är ett utmärkt forum att publicera dem på.

Ett av de mest populära bildreportagen som jag gjorde förra året handlade om sambaskolan A Bunda från Göteborg. Jag passade på att dokumentera dem när de deltog i karnevalen på Öxnehagadagen i Huskvarna i maj förra året. Bilderna publicerade jag i bloggen. Sedan dess har de fått ordentlig spridning i sociala media. Jag fick inget betalt för mitt jobb, men ibland är det minst lika viktigt att få vara med och göra andra människor glada.

I följande länk kan du ta del av hela reportaget om A Bunda som jag publicerade i bloggen förra året. Jag måste redan nu varna för att det innehåller väldigt mycket bilder: La Vida Es Un Carnaval



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-03-31 12:02 | Permalink | Comments (1) | Comment

Bildreportage - Stadsvandring i Coronatider



Under de två senaste veckorna har jag isolerat mig på grund av en efterhängsen förkylning. Men de senaste två dagar har jag varit helt symptomfri. Därför bestämde jag mig för att bryta min isolering och ta en välbehövlig promenad, och dokumentera Huskvarna och dess omgivningar så här i Coronatider. 



Även om jag åker runt i världen och gör reportage, är det lika viktigt för mig att dokumentera staden där jag bor. Under de 16 år som jag har bott i Huskvarna har  jag samlat på mig mängder av bilder på staden och dess invånare. Även om Huskvarna i mångt och mycket är en sovstad händer det en hel del som är värt att dokumentera. Några av de bilderna som jag tagit i Huskvarna har fått enorm spridning och har setts av en mångmiljonpublik. 



Trots att det var lördag, var det inte så många som var ute. Jag mötte en del flanörer som passade på att njuta av sol och värme. Inne i butiker och i köpcentrer var det betydligt mindre med folk än vanligt. De flesta Huskvarnaborna höll sig inomhus. Genom staden går E4:an som är en av de mest trafikerade vägarna i landet, men i dag var det ganska så glest mellan både bilar och lastbilar. Här i söder verkar det som om de flesta följer folkhälsomyndighetens råd om att inte resa i onödan.



I vanliga fall brukar jag fota människor med vidvinkel. Men i och med att jag valde att hålla mig på behörigt avstånd hade jag med mig två zoomar, varav en är en så kallad telezoom. Denna gången fick Leican vila och jag använde mig av en Sony med ett 24-105 och ett 70-400mm samt en Ricoh GR II.








Text och foto: Mikael Good



Added 2020-03-29 14:13 | Permalink | Comments (1) | Comment

Tjenixen Kanadicken



Under de snart 40 år som jag har hållit på med foto har jag haft en mätsökarkamera. Första gången som jag höll i en Leica M6:a i slutet av 1980-talet ville jag ha en. Men jag hade inte råd och fick nöja mig med en Yashica Electro 35 och en Olympus XA.

För tio år sedan köpte jag min första M-Leica efter att ha harvat runt med Voitgländer ett par år. Jag hade först en M3:a och sedan en Leica M2. Men hur jag än vände och vred på det var jag inte riktigt nöjd med dem. Helst av allt ville jag ha en M6:a! I och med att jag fotade mer och mer digitalt blev M3:an och M2:an överflödiga och såldes. Någon M6:a införskaffades inte som ersättning, då de precis som nu kostar för mycket, och jag vill inte betala överpris för en kamera som jag kommer att använda sporadiskt.

Men jag ville fortfarande ha en analog Leica, och till sist fick jag tips om Kanadicken Leica M4-2. Den är som en M6:a fast utan ljusmätare. Men vem behöver ljusmätare när Sunny 16-metoden finns! Kruxet med M4-2 är att de inte är lika driftsäkra som sina tyska bröder. Det var helt enkelt för många måndagar vid fabriken i Midland där de tillverkades. Det gör att begagnatpriset inte är så högt. Jag köpte nyligen en välanvänd och nyservad M4-2 för en mycket rimlig peng. Välanvänd tyder på att det inte är ett måndagsexemplar, och nyservad betyder att tider, mätsökare och rattar fungerar som de ska samt att kameran har fått en skvätt olja på väl valda platser för att fungera optimalt.

På bilden ser man tydligt att det är en bruksmodell, som laddats med otaliga rullar med Tri-X och som tjänat gott hos några fotografer. Jag kommer att damma av den lite då och då och köra en rulle Tri-X med den för att inte stelna till allt för mycket som fotograf. Det kan vara bra att bibehålla den analoga fotokunskapen, för vem vet vad framtiden bär med sig?

Dagens inlägg är ganska bildfattigt, och jag lovar bot och bättring till nästa inlägg! Fram till dess vill jag tipsa om det här bildreportaget som jag publicerade i bloggen igår: Bildreportage – New Delhi efter mörkrets inbrott 

Text och foto: Mikael Good



Added 2020-03-27 12:04 | Permalink | Comments (7) | Comment

Bildreportage – New Delhi efter mörkrets inbrott

Det är något speciellt med nattliv. På nyårsaftonens kväll passade jag på att dokumentera människorna som lever och arbetar i närheten av Indiens mest ökända gata – GB Road i New Delhi.



Jag tycker om att fotografera människor och miljöer. När jag är på resa dokumenterar jag mycket. Ofta hamnar jag i skumma miljöer och bland människor som andra ser som skumma. Jag vet inte varför det är så, men jag dras ofta till det som anses fult och annorlunda, och har lätt att få vänner bland dem som på olika sätt står utanför samhället. Det är lite märkligt att  de miljöerna och människorna ofta blir vackra när de hamnar på bild.

I december var familjen och jag i nordöstra Indien och hälsade på släktingar över julen. Den 1 januari skulle vi resa hem till Sverige via Polen, men först skulle vi tillbringa nyåret i världens största stad New Delhi. Hotellet som vi bodde på låg i anslutning till flygplatsen och i närheten av den ökända gatan GB Road som är centrum för sexhandeln i Indien. Utanför hotellet satt en bister man med mustasch och vaktade. Han var gammal elitsoldat och hade full koll på läget.

Efter att vi ätit middag på hotellets restaurang bestämde jag mig för att ta en promenad och dokumentera människor och miljöer i området. För att undvika påflugna hallickar och prostituerade, bad jag min hustru att följa med. Barnen fick stanna kvar på hotellet tillsammans med sin äldre kusin.

När vi kommit ett par hundra meter från hotellet gick vi förbi en massageinrättning.
– Here you can get massage form a beautiful Indian women, sa en leende inkastare till mig när vi gick förbi.
Det var uppenbart att erbjudandet inte gällde någon vanlig massage, och jag tackade vänligen men bestämt nej, och vi styrde raskt stegen därifrån!

Ju närmre GB Road som vi kom desto sunkigare blev bostäderna och miljön. Att hala fram en systemkamera med objektiv i den här miljön hade varit som att be om trubbel, därför hade jag bara med mig en liten diskret kompaktkamera med 28mm objektiv, som jag kunde bära i handen. Det var ovanligt kallt i New Delhi för årstiden och överallt såg vi människor som trängde ihop sig runt eldar för att värma sig från kylan. 




Min vana trogen smygfotograferade jag inte utan var jag öppen med vad jag gjorde, och hälsade glatt på människor som jag mötte. Men i och med den lilla kameran sågs jag inte som ett hot, och det var till och med en del som kom fram och ville ta bild tillsammans med mig, och som glatt ställde upp på bild. Förutom att dokumentera människor och miljöer passade jag även på att ta bilder till några kommande artiklar om trafficking och sexhandel som jag jobbar med. Ingen av de bilderna är med i det här inlägget.


Vi valde att inte gå in i på GB Road utan höll oss i utkanten. På kvällar och nätter är GB Road en mycket farlig plats där grova rån och misshandel är vanligt, och det händer att människor mördas. Trots farorna kände jag mig aldrig otrygg, vis av erfarenhet vet jag att om man visar respekt får man respekt tillbaka. Jag är ganska orädd av mig, men det beror på att jag är bra på att försvara mig om så skulle behövas. Samtidigt är det viktigt att agera vist och inte göra något dåraktigt.

De flesta västerlänningarna som råkar illa ut i Indien är berusade, och rör sig i helt fel områden vid fel tidpunkt, och beter sig på ett sätt som drar till sig uppmärksamheten. I ett land där många bara tjänar 20-30 kronor om dagen, kan det vara frestande att råna en i princip försvarslös person. Men en nykter och biffig västerlänning på 130 kg ger man sig inte på.


Vi var ute i drygt en timma innan vi var mätta på alla intryck, färger och dofter, vi styrde stegen tillbaka till hotellet. Väl tillbaka hälsade vakten oss välkomna tillbaka och höll upp dörren åt oss. Resten av tiden tillbringade familjen inne på hotellet, där vi umgicks fram till tolvslaget. Jag passade på gå ut en sväng i närområdet vid tolvslaget, men i och med att de flesta packade ihop och gick hem, valde jag att gå tillbaka till hotellet igen.


Bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II som har ett fast objektiv motsvarande 28mm, jag har uteslutande använt bländare 2.8, och haft ett ASA-tal mellan 1600–10000.

Text och foto: Mikael Good



Added 2020-03-26 17:23 | Permalink | Comments (5) | Comment

Hemkarantän stavas med ett r



I dessa Coronatider uppmanas alla med förkylningssymtom att stanna hemma från jobbet tills de varit symptomfria i minst två dagar. De som är friska och kan så göra rekommenderas även att jobba hemifrån.



De flesta kanske hoppar över att jobba när de är krassliga, men så länge jag inte har för hög feber, och inte riskerar att smitta någon annan väljer jag att jobba på som vanligt. Jag jobbar på en dagstidning. Under kristider fyller tidningar och andra medier en samhällsviktig funktion, och därför är det viktigt att de kommer ut som de ska.

Under veckan har jag haft sällskap av barnen som också har varit sjuka, och av katten som varit tacksam över den extra uppmärksamheten. Om vi har Corona eller inte må vara osagt. Men flera av barnens och mina symptom stämmer väl överens med Corona.



Vi har varit i kontakt med vården, och när vi över telefon beskrivit symptomen, och kunnat utesluta halsfluss, bad vårdcentralen oss att hålla oss hemma tills vi varit symptomfria i minst två dagar. När man är hemma är det viktigt att bibehålla rutiner från arbetsplats och skola. Därför har vi gått upp som vanligt, haft regelbundna fikaraster, ätit lagad mat, samt jobbat och skött skolarbetet efter förmåga.




Text och foto: Mikael Good



Added 2020-03-22 12:24 | Permalink | Comments (3) | Comment
1 2 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer