"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Vätterns fånge



Vägverksfärjan M/S Braheborg är för stor för att kunna passera genom Göta kanals slussar, och därför kallas den för Vätterns fånge. Färjans 40 olika sektioner byggdes på ett varv i Nystad i Finland och de transporterade till Visingsötrafikens torrdocka i Huskvarna där de monterades ihop. 



Jungfrufärden gjordes i september 2013 och färjan togs i trafik i juni 2014. Sedan dess har M/S Braheborg haft många driftproblem. Under de 6 åren som den trafikerat Gränna och Visingsö har färjan tagits ur bruk ett 40-tal gånger. Den har bland annat problem med den stundtals kraftiga sjögången på Vättern som sliter på delarna, och den är egentligen lite för tung och djupgående för hamnarna i Gränna och på Visingsö.




Nu är M/S Braheborg åter i torrdockan Rosendala i Huskvarna där den håller på att servas och gås igenom. Färjan beräknas komma i trafik den 11 juni, och den ersätts fram till dess av två mindre färjor. Den 17 juni sätter sommarturlistan igång och då kommer färjans stora kapacitet att behövas för att föra turister och bofasta från Gränna till Visingsö.








Text och foto: Mikael Good



Added 2020-06-10 14:43 | Permalink | Comments (0) | Comment

Makroobjektiv till lågpris



Specialobjektiv som makro brukar vara dyra, och har man en kamera med en relativt ny objektivfattning finns det inte så mycket begagnat till vettiga priser att välja på. Men det finns billiga lösningar som fungerar fullt tillfredställande även för fotografer med höga krav.




När jag fotograferar använder jag mig bland annat av kameror med Sony E-fattning. Det finns en hel del objektiv att välja på till Sony men så snart som det handlar om specialobjektiv som görs i liten serie sticker priserna iväg. Men som tur är går det att använda en hel del äldre optik på Sony med hjälp av adapter. Till Canon har det gjorts mängder av bra gluggar genom åren, i och med att spegellösa system tar fler och fler marknadsandelar har en del så kallade piratobjektiv till Canon sjunkit betänkligt i pris i takt med att efterfrågan har minskat.





Ett sådant objektiv är Sigma EX 150/2,8 DG HSM APO Macro. Trots att det har ett antal år på nacken är det fortfarande en bra glugg som kan leverera bildresultat av högsta kvalitet. Jag bestämde mig för att skaffa ett sådant objektiv, och efter en tids letande på olika begagnatbörser hittade jag ett vettigt exemplar för 1500 kronor. Jag kör Sigmaobjektivet på min Sony A9 med en Metabones MK IV-adapter, även den är ett begagnatfynd.




När jag testade kombinationen på en A7rII och en A6500 upptäckte jag att fokus jagar en del, och hade svårt att hitta rätt. Men på A9:an fungerar det perfekt och sätter fokus snabbt och exakt oavsett motiv och ljusförhållanden. Ett makroobjektiv är egentligen inte lämpat för allmän fotografering eller för sport. Men Sigmaobjektivet är allsidigt och fungerar perfekt för de flesta typerna av foto. För fotboll är egentligen den enda nackdelen att det är lite för kort med sina 150mm.




I ärlighetens namn är jag ingen macrofotograf, och du kommer nog aldrig att se mig kravla omkring på backen i jakt efter en bra bild på en intet ont anande tordyvel i motljus. Men jag behöver ändå ha ett sådant objektiv i min arsenal och Sigma EX 150/2,8 DG HSM APO Macro fyller önskemålen både vad gäller pris och prestanda.




Som kuriosa kan jag berätta att jag faktiskt fått med ett par blombilder på olika omslag genom åren! Det är kanske inte den typen av bilder som jag främst levererar, men det händer att kunderna vill ha dem.




Bilderna i inlägget har tagits med en Sony A9 och ett Sigma EX 150/2,8 DG HSM APO Macro.






Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-25 15:03 | Permalink | Comments (2) | Comment

Bildreportage – New Delhi efter mörkrets inbrott

Det är något speciellt med nattliv. På nyårsaftonens kväll passade jag på att dokumentera människorna som lever och arbetar i närheten av Indiens mest ökända gata – GB Road i New Delhi.



Jag tycker om att fotografera människor och miljöer. När jag är på resa dokumenterar jag mycket. Ofta hamnar jag i skumma miljöer och bland människor som andra ser som skumma. Jag vet inte varför det är så, men jag dras ofta till det som anses fult och annorlunda, och har lätt att få vänner bland dem som på olika sätt står utanför samhället. Det är lite märkligt att  de miljöerna och människorna ofta blir vackra när de hamnar på bild.

I december var familjen och jag i nordöstra Indien och hälsade på släktingar över julen. Den 1 januari skulle vi resa hem till Sverige via Polen, men först skulle vi tillbringa nyåret i världens största stad New Delhi. Hotellet som vi bodde på låg i anslutning till flygplatsen och i närheten av den ökända gatan GB Road som är centrum för sexhandeln i Indien. Utanför hotellet satt en bister man med mustasch och vaktade. Han var gammal elitsoldat och hade full koll på läget.

Efter att vi ätit middag på hotellets restaurang bestämde jag mig för att ta en promenad och dokumentera människor och miljöer i området. För att undvika påflugna hallickar och prostituerade, bad jag min hustru att följa med. Barnen fick stanna kvar på hotellet tillsammans med sin äldre kusin.

När vi kommit ett par hundra meter från hotellet gick vi förbi en massageinrättning.
– Here you can get massage form a beautiful Indian women, sa en leende inkastare till mig när vi gick förbi.
Det var uppenbart att erbjudandet inte gällde någon vanlig massage, och jag tackade vänligen men bestämt nej, och vi styrde raskt stegen därifrån!

Ju närmre GB Road som vi kom desto sunkigare blev bostäderna och miljön. Att hala fram en systemkamera med objektiv i den här miljön hade varit som att be om trubbel, därför hade jag bara med mig en liten diskret kompaktkamera med 28mm objektiv, som jag kunde bära i handen. Det var ovanligt kallt i New Delhi för årstiden och överallt såg vi människor som trängde ihop sig runt eldar för att värma sig från kylan. 




Min vana trogen smygfotograferade jag inte utan var jag öppen med vad jag gjorde, och hälsade glatt på människor som jag mötte. Men i och med den lilla kameran sågs jag inte som ett hot, och det var till och med en del som kom fram och ville ta bild tillsammans med mig, och som glatt ställde upp på bild. Förutom att dokumentera människor och miljöer passade jag även på att ta bilder till några kommande artiklar om trafficking och sexhandel som jag jobbar med. Ingen av de bilderna är med i det här inlägget.


Vi valde att inte gå in i på GB Road utan höll oss i utkanten. På kvällar och nätter är GB Road en mycket farlig plats där grova rån och misshandel är vanligt, och det händer att människor mördas. Trots farorna kände jag mig aldrig otrygg, vis av erfarenhet vet jag att om man visar respekt får man respekt tillbaka. Jag är ganska orädd av mig, men det beror på att jag är bra på att försvara mig om så skulle behövas. Samtidigt är det viktigt att agera vist och inte göra något dåraktigt.

De flesta västerlänningarna som råkar illa ut i Indien är berusade, och rör sig i helt fel områden vid fel tidpunkt, och beter sig på ett sätt som drar till sig uppmärksamheten. I ett land där många bara tjänar 20-30 kronor om dagen, kan det vara frestande att råna en i princip försvarslös person. Men en nykter och biffig västerlänning på 130 kg ger man sig inte på.


Vi var ute i drygt en timma innan vi var mätta på alla intryck, färger och dofter, vi styrde stegen tillbaka till hotellet. Väl tillbaka hälsade vakten oss välkomna tillbaka och höll upp dörren åt oss. Resten av tiden tillbringade familjen inne på hotellet, där vi umgicks fram till tolvslaget. Jag passade på gå ut en sväng i närområdet vid tolvslaget, men i och med att de flesta packade ihop och gick hem, valde jag att gå tillbaka till hotellet igen.


Bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II som har ett fast objektiv motsvarande 28mm, jag har uteslutande använt bländare 2.8, och haft ett ASA-tal mellan 1600–10000.

Text och foto: Mikael Good



Added 2020-03-26 17:23 | Permalink | Comments (5) | Comment

TTArtisan 35mm f/1.4 ASPH bjöd på en positiv överraskning



Någon sa att det bästa sättet att motstå en frestelse på är att falla för den. Egentligen hade jag redan för många 35mm objektiv till min Leica, så vad gör det egentligen att ha ett till? Tänkte jag och föll för frestelsen att köpa ett 35mm till!
 



I veckan köpte jag ett TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har hört både ris och ros om objektivet, men jag fick det såpass billigt att jag bestämde mig för att köpa och testa det. Om det inte skulle passa mig, skulle jag lätt kunna sälja det för samma peng som jag gav. Idag tog jag med det på lördagspromenaden i Huskvarna, och passade på att dokumentera staden, och de få invånarna som var ute.



När jag testar ett objektiv, skruvar jag inte fast det i en testbänk, utan monterar det på kameran och använder det som jag har tänkt använda det. Utifrån bildresultatet ser jag ganska snabbt om det är värt att behålla det eller inte. I och med att 35mm är min favoritbrännvidd har jag gått igenom en hel del olika objektiv genom åren, och jag har bara blivit positivt överraskad en gång tidigare.



Förra gången jag blev positivt överraskad var den första gången som jag fotograferad med mitt Summicron M 35/2 ASPH, det objektivet är fortfarande ohotat som det bästa 35mm objektivet i min samling. Men även TTArtisan 35/1.4 ASPH har gett mig en positiv överraskning. Det är nästan löjligt bra och står sig mycket väl i konkurrensen.



Sedan tidigare har jag ett Voigtländer Ultron 35/1.7 som av många inklusive mig själv ses som ett riktigt bra 35mm väl i klass med Zeiss 35/2 ZM. Men trots det står det sig slätt mot TTArtisan 35mm. Mittskärpan är något bättre på Voigtländern, och det är något skarpare på 1.7, men vad gäller kantskärpa, färgteckning, kontrast och byggkvalitet är TTArtisan bättre.



Jag är imponerad av bildresultatet med TTArtisan 35/1.4 ASPH. Men även  byggkvaliteten är i paritet med Zeiss och Voigtländer men når inte riktigt upp till Leicanivå. Det är inte större än Leica 35/1.4, och ser inte överdimensionerat ut på kameran. Min tanke var främst att ha det till reportage och konserter då jag behöver kunna blända ned ett snäpp till. Men trots att det är ett 1.4 objektiv fungerar det bra som ett allroundobjektiv.



Jag har även testat objektivet på en Sony A9 med adapter, och det fungerar faktiskt rätt så bra. Kantskärpan är inte riktigt lika bra som när jag använder objektivet på en Leica, men det är fullt användbart även på Sony. Med Techart PRO-adaptern får jag full autofokus. I och med att objektivet har bländare 1.4 ställs skärpan snabbt och exakt.



Såvitt jag förstått kan objektiven från TTArtisan variera en del i kvalitet. Mitt exemplar gjordes en riktigt bra dag på fabriken, och kvaliteten är superb. Bara att nämna Zeiss och Voigtländer i samma andetag visar på den höga kvalitet gällande skärpa, kontrast och byggkvalitet som objektivet har.



Jag kommer att använda TTArtisan 35:an med samma självklarhet som mitt Summicron M 35mm, med vetskap om att det inte kommer att göra bort sig i jämförelse. Men jag har några 35mm för mycket och kommer säkerligen att sälja två, eller tre av dem inom en snar framtid, för att få plats med de nya prylarna.



Alla bilderna är tagna med Leica M240 och TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har framkallat dem i ACR och använt objektivprofilen för Leica M 35/1.4 ASPH, som funkar bäst till objektivet. Bilderna är minimalt redigerade och de flesta av dem följer Dogma-07 pricipen.





Text och foto: Mikael Good



Added 2020-03-07 17:07 | Permalink | Comments (5) | Comment

"Kodachrome Leican" ökar i popularitet



På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-11-21 12:02 | Permalink | Comments (5) | Comment
1 2 3 ... 13 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer