"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Rockfoto – Längst fram i fotodiket



Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.




Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-07-12 12:49 | Permalink | Comments (1) | Comment

Guldet fanns i skeppet på Gullbrannafestivalen

Nu har jag kommit hem från fyra intensiva dagar då jag varit festivalfotograf på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad. Jag har även redigerat klart bilder och skickat in ett reportage i text och bilder. Reportaget kommer att publiceras på ett uppslag i Världen idag i morgon. Men innan jag återgår till hängmattan vill jag dela med mig av min topp fem lista från festivalen.



1. Switchfoot's cover på Led Zeppelin's - Rock and Roll som de körde under repetitionen. Chad Butler smiskade trummskinnen nästa lika hårt som John Bonham. Vilket tryckt! Synd bara att de inte körde covern under det ordinarie settet.

2. Blenda! Vilken scennärvaro! Hon kan mycket väl bli vår nästa stora musikexport, särskilt som hon precis har signats av Pharrell Williams.

3. Electric Banana Band! Att få se sina barndomshjältar, och sjunga med i deras klassiska låtar tillsammans med flera tusen personer var en riktig höjdare. Publiken spände från Anton 2 år till Inga-Britt 84 år, och tillsammans fick vi uppleva en härlig fest! 
– Nu när KISS har lagt av, är vi det enda kvarvarande kostymbandet, sa Lasse Åberg 79 år med ett leende innan spelningen.

4. Lecrae! Jag vet att han är bra live, men så bra som Lecrae var på Gullbranna visste jag inte att han var. Vilken närvaro, vilket publiktryck, vilket mellansnack! Hans flödande rap och tunga beats, fick publiken i rörelse, och hela Skeppet sjöd och gungade i takt. 

5. Johannes Jonsson från Metal Bible, som hade en av mina favoritskivor Theocray’s - As the World Bleeds bland vinylerna som han sålde i sin monter. Nu kan jag lyssna på detta progressiva  metal mästerverk på riktigt!

Sämst var vädret! Blåst och ösregn är inte något bra festivalväder! Men inte ens det kunde hindra att festivalen slog nytt besöksrekord. Vädret gjorde även att konserterna blev riktigt välbesökta! I slutet av rengbågen finns enligt sägnen guldet, om man ska tro på sägnen fanns guldet i konsertarenan Skeppet på Gullbrannafestivalen.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-07-08 13:16 | Permalink | Comments (3) | Comment

Handla fotoprylar klimatsmart



Jorden håller på att tömmas på resurser. I mångt och mycket beror det på överproduktion och rovdrift i syfte att göra kortsiktigt ekonomisk vinning. Men det går att kämpa emot och tänka långsiktigt! Genom att handla begagnat kan efterfrågan på nyproducerade varor minska, och jordens resurser kan räcka lite längre.



Tillgång och efterfrågan styr produktions- och konsumtionsmönster. Ju större efterfrågan blir på klimatsmarta produkter, desto fler varor kommer att produceras. Vinstdrivande företag är inte sena att följa konsumenternas önskemål i syfte att tjäna pengar. I vårt grannland Polen är handeln med begagnade kläder och prylar en luckrativ verksamhet. Polska uppköpare köper upp kläder och andra begagnade prylar i Sverige, och säljer dem sedan vidare med god vinst i Polen. Att en del av det som säljs till Polen är kläder som skänkts i insamlingsboxar  i syfte att gå till bistånd eller för att säljas i second-hand butiker i Sverige, men istället säljs osorterat till polska uppköpare är en annan historia som vi sätter en annan reporter på.



Ända sedan jag började blogga har jag skrivit om det stora smörgåsbordet av begagnade prylar som finns på olika begagnatbörser och auktionssajter. Personligen har jag kunnat göra en hel del fynd på kameror och objektiv som jag inte skulle haft råd att köpa nya. Även om en kamera har ett par år på nacken, betyder det inte att den är dålig. I mitt jobb som multireporter har jag tillgång till TT:s stora arkiv. Ibland när jag letar bilder för att illustrera artiklar med får jag gå tillbaka till början av 2000-talet. Digitalkamerorna på den tiden var minst sagt begränsade, men bilderna håller fortfarande gott och väl för tidningstryck.



Det finns flera olika skäl till att jag väljer att köpa begagnat. Ett skäl är att jag inte vill bidra till överproduktion och utarmningen av jordens resurser. Om fler väljer att köpa begagnat tror jag att jordens resurser kommer att räcka lite längre. Ett annat skäl är att arbetarna som tillverkar objektiv och kameror inte alltid får den lön som de förtjänar. För mig är det en självklarhet att alla som arbetar ska få en lön som de kan leva av. Genom att inte köpa varor från företag som betalar för låga löner kan man sätta tryck på dem att betala skäliga löner. Ett tredje skäl är att jag är västgöte av födsel och ohjedad vana, jag tycker om att göra bra affärer, därför passar det mig bra att handla begagnat. Ett fjärde skäl är att andrahandsvärdet är bättre, när jag säljer utrustning som jag köpt begagnat får jag oftast tillbaka pengarna som jag lagt ut.



Det går att lägga hur mycket pengar som helst på fotoutrustning om man väljer att köpa nytt. Genom att handla begagnat har jag fått ihop en fotoutrustning som passar mig till ett relativt lågt pris. Nöjer man sig med det näst bästa finns det mängder av trevliga kameror och objektiv att välja mellan på begagnatmarknaden. Som grädde på moset får man vara med och spara på jordens resurser och bidra till att de räcker lite längre.



Kameran och objektivet på bilden köpte jag för några tusenlappar på Tradera. Nypriset för kameran var 23 500 kronor och 6290 kronor för objektivet. Kameran har några år på nacken men bildkvaliteten är fortfarande i paritet med nyare Sony kameror såsom A7 och A7 II. Om du som jag behöver en spegelreflexkamera för en del jobb är Sony A850 och A900 riktigt bra begagnat köp. Bilderna i inlägget är tagna med Sony A850, 24-105 och 150-600.






Text och foto: Mikael Good



Added 2019-06-02 15:02 | Permalink | Comments (22) | Comment

Leica M9 Swedish Reporter edition

Marknadsföring kostar mycket pengar, det gäller att fundera ut kostnadseffektiva sätt att nå ut med sitt budskap. Att låta kändisar designa kameror har blivit ett bra sätt för Leica att få gratis reklam. När Leica släpper specialdesignade kameror sätter debattens vindar genast igång, och företaget får gratisreklam för miljoner, och de specialdesignad produkterna säljs snart slut.


Det finns en speciell mytos runt Leica. Genom historien har många dokumentär-. och pressfotografer använt sig av märket. På Facebook har jag blivit bekant med några av fotografins stora namn, och när de publicerar bilder från sina krafts dagar har de oftast en eller flera Leicor dinglande runt halsen. Genom åren har jag mött många högutbildade och välbeställda män, som genom livet närt en pojkdröm om att köpa en Leica med ett par objektiv och åka ut på reportageresa till något avlägset hörn av världen.

Som reporter har jag i mångt och mycket levt deras dröm. De senaste åren har jag har varit på reportageresor i Bulgarien, Egypten, Indien, Kina, Lettland, Serbien, Rumänien och Ryssland. Bilderna och texterna har publicerats runt om i världen, och en del av dem har nått en storpublik.

För mig är Leica ett redskap och inte en statussymbol. Jag föredrar att jobba med mätsökarkameror för att de ger mig en bra överblick, samtidigt som jag kan röra mig mitt i händelsernas centrum och vara tydlig med vad jag gör utan att väcka anstöt. Jag får ofta kommentarer om var jag köper film, och att min farfar hade en sådan kamera när jag fotograferar. Leican öppnar upp till samtal och det är inte ovanligt att jag får med mig ett och annat porträtt i gatumiljö.

Om jag jobbar med någon av mina andra kamerorna får jag istället kommentarer såsom ”blir det några fina bilder” eller lätt nedvärderande papparazzi-kommentarer. Om jag ska vara ärlig är jag trött på sådana kommentarer, men det går lätt att råda bot på dem genom att enbart jobba med Leican!

Kameran på bilden är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. Objektivet är ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH med ett Leitz IROOA motljusskydd. Som bilderna i inlägget visar går det utmärkt att arbeta med kameran. Under ett par års tid har jag dokumenterat Huskvarna och en eller ett par av bilderna kommer kanske att ingå när det är dags att presentera arbete.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-05-27 13:00 | Permalink | Comments (1) | Comment

La Vida Es Un Carnaval



I lördags samlades drygt tusen människor i olika åldrar och med olika ursprung för att fira årets Öxnehagadag. I år var sambaskolan A Bunda på plats. Med sin färgsprakande och svängiga inledning av dagen hjälpte de till att höja festivaltemperaturen rejält.

– La Vida Es Un Carnaval (livet är en karneval), utbrast en kvinna i publiken med rötter i Chile när hon omfamnades av sambarytmerna.



Under ett par år har det kommunala bostadsföretaget Vätterhem arrangerat Öxnehagadagen tillsammans med föreningar och organisationer som är verksamma i stadsdelen Öxnehaga i Huskvarna. Ett av inslagen under dagen är ett karnevalståg, där dagis, skolor, föreningar och församlingar gått med. En lokal sambainfluerad danstrupp har tagit täten i tidigare karnevalståg, men trots att de har kämpat på har den rätta karnevals- och feststämningen ändå inte riktigt velat infinna sig.

I år bestämde sig Vätterhem för att satsa lite extra för att höja partytemperaturen. De tog kontakt med sambaskolan A Bunda från Göteborg, som med sina 170 medlemmar är en av Europas största sambaskolor. A Bunda som har uppträtt på festivaler och karnevaler runt om i Europa och Sverige tackade ja till att medverka.

När det var dags för årets Öxnehagadag fanns ett hundratal medlemmar från A Bunda på plats. I sina färgsprakande dräkter dansade de fram på Öxnehaga, och bjöd på svängiga rytmer, skir glädje och energisk sambadans som stöddes av en stor grupp med rytmiska slagverkare. Den rätta feststämningen infann sig direkt, och de drygt tusen åskådarna som samlats utmed karnevalsvägen fick nästan nypa sig i armen för att förstå att de var i Sverige och inte i något sydeuropeiskt land.










Bilderna i artikeln är tagna med Leica M 240 + 7Artisans 28/1,4 samt Sony A7rII+Canon EF 70-200/4 IS

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-05-19 16:43 | Permalink | Comments (3) | Comment
1 2 3 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer