"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Reporter, fotojournalist och rockfotograf. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer



Kinesiska objektiv har oftast dåligt rykte på grund av dålig mekanik och usla optiska prestanda. Men nu gör en liten kinesisk objektivtillverkare allt för att ändra den bilden. Med två utsökta objektiv med M-fattning visar de att kineser också kan göra objektiv som tilltalar en kräsen målgrupp.


Som dokumentärfotograf arbetar jag ofta i dunkla miljöer. Då behöver jag objektiv som har stor bländaröppning, gärna i kombination med snygg och krämig bakgrundsoskärpa. Tyvärr är sådana objektiv oftast väldigt dyra, eller allt för stora och klumpiga. Det är inte någon kombination som jag är speciellt förtjust i, och därför har jag allt som oftast fått nöja mig med objektiv med ett steg högre bländartal än önskat. Men nu behöver jag inte kompromissa längre! Ett litet kinesiskt företag som grundats av entusiaster levererar högkvalitativa objektiv som faller mig i smaken.

Det kinesiska företaget 7Artisans (artisan är kinesiska för hantverkare) grundades av några optikentusiaster över en middag sommaren 2015. Då bestämde de sig för att plocka fram och tillverka de objektiven som de själva ville ha. Objektiven skulle hålla hög klass för att kunna användas tillsammans med Leicas M-kameror och även med andra spegellösa kameror. Sedan dess har företaget lanserat en hel del olika objektiv till spegellösa kameror. I det här inlägget har jag valt att skriva om två M-objektiv som de har lagt lite extra krut och passion på.

Det första objektivet som lämnade fabriken ett år efter grundandet var DJ-Optical 7Artisans 50mm f1.1. Objektivet är mätsökarkopplat och byggt för kameror i Leicas M-serie. Trots att det med sina drygt 3000 kronor är förhållandevis billigt, håller det hög mekanisk och optisk kvalitet. 7Artisans 50mm f1.1 håller måttet mot dyrare objektiv som Voigtländer 50/1,1 Nokton, och det gamla Canon 50mm f/0.95. Leica Notctilux-M 50mm F/0.95 ASPH är givetvis bättre på alla plan, men det skiljer 104 000 kronor i pris mot 7Artisans 50mm. Personligen lägger jag hellre de pengarna på något annat.

I slutet av förra året släppte 7Artisans 28mm f1.4 ASPH som är ett mycket spännande objektiv för dokumentärfotografer. Precis som 50/1,1 är det mätsökarkopplat och håller mycket hög optisk och mekanisk kvalitet. Efter att jag tagit del av ett test, och sett bilder tagna med objektivet bestämde jag mig för att köpa det. Objektivet har i princip suttit på kameran sedan dess, och det kopplar perfekt med mätsökaren på min Leica. Trots att 7Artisans 28mm f1.4 ASPH inte kostar med än 4300 kronor står det inte Leicas motsvarighet långt efter. Men Leicas objektiv är framförallt mindre, vilket gör att det inte skymmer mätsökaren lika mycket.



Jag använder även mina M-objektiv tillsammans med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. I och med den höga ljusstyrkan ställs autofokusen snabbt även i dunkelt ljus. Det är sällan som den börjar jaga, och pålitligheten är tillräckligt hög för att räcka till i arbetet. Autofokus och ljusstarka objektiv är förövrigt en bra kombination, det är lite svårt att snabbt sätta skärpan rätt på bländare 1,4 med manuell fokus. Närgränsen på M-objektiv brukar inte vara den bästa, men med hjälp av Techart-adaptern kommer man några decimenter närmare.

De som arbetar på 7Artisans gör de objektiven som de själva vill ha, utan att kompromissa med mekanik och optisk kvalitet. De har visat att kineser också kan göra riktigt bra och prisvärda objektiv. Jag tycker om att stödja sådana intiativ, och hoppas att fler gör det, så att 7Artisans fortsätter att tillverka trevliga och prisvärda objektiv med M-fattning. Nu hoppas jag att 7Artisans plockar fram ett 21/1,4 och ett 90/1,4 med M-fattning för att göra sin M-serie än mer komplett för oss dokumentärfotografer som gärna arbetar med spegellösa kameror.



Här kan du läsa mer om 7Artisans

Här kan du läsa en utförlig test av 7artisans 28mm f1.4 ASPH

Här kan du läsa en test av 7Artisans 50mm f1.1

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-01-28 09:55 | Permalink | Comments (3) | Comment

Bilder på ettan och löpet är hett



För fotografer är det mest begärligt att hamna på ettan eller på löpet. På så vis når bilderna ut till en lite större publik än vanligt. Jag har kollegor som för statistik över hur många ettor och löp de haft.

Under 2018 har mina bilder hamnat på fler ettor och löpsedlar än något tidigare år. En av mina bilder är en av de mest publicerade i Sverige i år. Givetvis tycker jag att det är kul, men det är inget jag brinner för, och jag har inte fört någon statistik över hur många ettor och löp som jag haft med material på under förra året.

Jag brinner för att göra reportage. Att få berätta om människor och miljöer, både i min närhet och i andra länder. Personligen är jag mest stolt över de reportagen i text och bild som publicerats under året. Min förhoppning är att jag ska få möjlighet att göra ännu fler reportage i år. Balkan, Indien och Nepal står högt upp på önskelistan.

Bilden på den indiska kvinnan tog jag under en reportageresa i Indien i december 2017.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-01-21 08:39 | Permalink | Comments (2) | Comment

Årets sista och första publicerad bild



Under 2018 har jag haft fler bildpubliceringar än någonsin tidigare. Mina bilder har publicerats runt om i världen och har nått en mångmiljonpublik. Jag har även skrivit en hel del artiklar, och gjort ett antal reportage som har publicerats.



Den först bilden i inlägget togs i Smedbyparken i Huskvarna där Gica som var en hemlös rumänsk man mördades natten mellan 7 och 8 augusti. I samband med att domen föll i Jönköpings tingsrätt den 28 december placerade någon ett gravljus på platsen för att hedra hans minne. I och med att jag var bekant med Gica, har mordet på honom tagit mig hårt, och jag har engagerat mig för att han skulle begravas hemma i Rumänien, och för att det fruktansvärda som hände honom inte ska glömmas bort. 

Den andra bilden togs i en pingstkyrka i en bulgarisk stad där det pågår en väckelse bland den turkiska och romska minoritetsgruppen. Jag är djupt engagerad i romernas situation i Europa, och är full av tacksamhet för att de sakta men säkert börjar att få upprättelse. Idag är drygt 20% av Europas pingstvänner romer, och den siffran kan öka betänkligt nästa år. Jag har planerat in minst en resa till Balkan i år. Då ska jag träffa min romska bröder och systrar, och dokumentera deras liv.

Den första bilden publicerades den 31/12 och den andra 1/1. Jag försökte sälja in de svartvita varianterna, men tidningen valde att publicera i färg, trots att jag helt frankt påpekade att svartvitt är fotografins sanna färg!

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-01-03 13:28 | Permalink | Comments (1) | Comment

Mer än 50 000 läsare i veckan



När jag började blogga för lite mer än tio år sedan var målet att förbättra mitt skrivande. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag räknat med att få över 50 000 inklick per vecka till en blogg som oftast kretsade runt det smala ämnet dokumentärfoto.



Jag skrev krönikor om återvinning, reportageresor, rockfoto, socialt arbete, urban exploration, kameror, hjälparbete, utsatthet, konsumtionshysteri, dokumentärfoto och kryddade med ett och annat inlägg med skarp politisk udd. En del artiklar och reportage som jag inte fick publicerade i tidningar hamnade också i bloggen, och en del material från bloggen hamnade i tryck. Det mest lästa inlägget delades flitigt i sociala medier och har haft lite mer än 100 000 inklick till dags dato.



Blogginlägg om kameror och Leica i synnerhet har lockat många läsare. Men framförallt har intresset varit stort för alla socialreportage som jag valde att publicera i bloggen. Några av dem var ganska långa men de flesta läsarna läste allt. Ett av socialreportagen som publicerades i bloggen handlade om en rysk tonårsmamma. Det har även publicerats i Junia Magasin samt översatts och publicerats i USA, Finland och Norge.

Förutom mina regelbundna följare har jag nått politiker, journalister och opinionsbildare genom bloggen. Jag har fått vara med och påverka på ett sätt som jag tidigare inte haft möjlighet till. Bland annat beskrev jag nöden i vårt östra grannland Lettland i ett stort antal inlägg. Många var helt ovetande om den svåra situationen i landet, och mina texter och bilder bidrog till ett ökat engagemang för de mest utsatta i Lettland. Inläggen sporrade även TV och tidningar att åka över och göra reportage. Mitt engagemang för romernas rättigheter smittade också av sig, och hjälpte till att sätta fokus på den apartheidliknande situation som många europeiska romer tvingas utstå i sina hemländer.



Även om jag inte bloggar lika regelbundet som tidigare, har jag inte slutat skriva. Jag jobbar som multireporter (redigerare, reporter och fotograf) på en tidning, och som kommunikationsansvarig på en hjälporganisation. Jag blir lite mätt på att skriva och redigera bilder på jobbet, men jag är tacksam över förmånen att få skriva om sådant som engagerar mig.



Bloggen har sina bästa år bakom sig. Men det händer fortfarande att det blixtrar till. Under en vecka i augusti hade jag drygt 100 000 inklick i min blogg på blogger. Det berodde framförallt på att jag skrev ett personligt blogginlägg med mycket högt nyhetsvärde, inlägget delades flitigt på sociala medier och många tidningar refererade till det. 

Jag har inte tjänat några pengar på bloggen. Men jag har fått vara med och dra in 10-tals miljoner till olika hjälp- och biståndsorganisationer genom bloggen. Pengar som i sin tur har gått till utsatta medmänniskor som lever i fattigdom och utanförskap. Precis som när jag var tjugo vill jag förändra världen, men det är först nu som jag har redskapen till att göra det!

Text och foto: Mikael Good



Added 2018-12-11 14:47 | Permalink | Comments (0) | Comment

Julreportaget - Anna har varit i helvetet och vänt



Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.



Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass och brunn på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.




I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bört några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.
- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.



Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.
- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.



Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.


När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 

När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:
- Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först. Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem! - Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.



Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: © Mikael Good


Added 2014-12-23 12:06 | Permalink | Comments (4) | Comment
1 2 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer