"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

New Delhi har klassificerats som en röd zon



Trots att få fall av Corona rapporterats i Indien beordrade dess regering en total stängning av landet den 25 mars. Detta begränsade rörelsefriheten för Indiens 1,3 miljarder invånare. Tanken var att stängningen skulle hävts den 3 maj. Men enligt ett regeringsbeslut den 1 maj förlängs den nu till mitten av maj. 



New Delhi är världens folkrikaste stad och i vanliga fall myllrar den av liv. Överallt finns det människor, och många har flyttat till staden från närliggande regioner för att kunna försörja sig.  I staden finns det i normala fall mängder av gatuförsäljare, som säljer kläder, skor, mat, blommor, med mera. Många av dem kommer från andra regioner i landet, och de får betalt i procent av vad de sålt under dagen. Många grovarbetare jobbar som daglönare och de köar dagligen efter jobberbjudanden på byggen eller vägarbeten som ska ge dem ett par hundra rupies i lön.



Andra yrkeskategorier såsom vakter, hotell- och restaurangpersonal, Tuc Tuc- och taxichaufförer har ingen fast inkomst utan är beroende av dricks för att kunna överleva. Här och där kan man även se tiggare som försörjer sig genom att be förbipasserande om allmosor. Hundratals miljoner människor försörjer sig på det viset i New Delhi och i andra större och medelstora städer i landet. Men i och med restriktionerna i samband med coronapandemin har de flesta av dem blivit arbetslösa och förlorat sin inkomst.



På grund av detta har migrationen varit enorm då  enorma skaror med människor har begett sig till sina hemorter där det är lättare för dem att överleva. Oftast har de fått gå till fots då bussar och tåg ställts in. Det är inte ovanligt att de har tagits illa emot då de kommit tillbaka till sina hemorter. Mycket på grund av smittorisken, deras grannar är rädda för att bli smittade av corona, och denna rädsla har på olika vis gått ut över hemvändarna. 



Nedstängningen av landet har haft effekt. Bara 37 000 bekräftade smittofall och runt 1200 dödsfall har rapporterats från Indien. De omfattande restriktionerna som infördes den 25 mars skulle egentligen ha hävts den 3 maj. Men landets premiärminister Narendra Modi meddelande den 1 maj att restriktionerna förlängs till mitten av maj i områden med stor smittspridning. Beroende på hur smittspridningen och risken för den ser ut kommer landet att delas upp i tre zoner – röd, orange och grön. I de gröna zonerna kommer restriktionerna att lättas, och där kommer livet i stort sett kunna återgå till det normala från och med den 3 maj.

Alla New Delhis 14 distrikt har klassificerats som en röd zon. Det innebär att resande inte är tillåtet. Alla förskolor, skolor och universitet ska hållas stängda, likaså restauranger och biografer. Men kyrkor, tempel och moskéer får hålla öppet för ett begränsat antal människor. Det är också tillåtet att besöka sjukhus, apotek och livsmedelsbutiker.



Jag vet inte hur det har gått för människorna på bilderna, många av dem levde på det som de tjänade varje dag. Idag har de flesta av dem ingen möjlighet till försörjning, en del har säkert begett sig hem till sina hemorter, medan andra stannat kvar i hopp om att allt snart ska återgå till det normala.



Bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II och en Sony A6500 med ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-05-02 12:21 | Permalink | Comments (2) | Comment

Drömmen om att fota analogt med digitalkameror



Det är inte ovanligt att äldre fotografer drömmer sig tillbaka till den analoga tiden då foto var ett hantverk, men det digitala är bekvämt, och det är inte så många som vill återgå till film. Därför när en del drömmar om att kunna sätta digitala bakstycken på sina analoga kameror och fota som förr fast utan film.




Digitala bakstycken har funnits en lång tid under den digitala historien, en av de första som såldes komersiellt var Kodak DCS 100 som monterades på en Nikon F3. Då och då dyker det upp rapporter om finurliga bakstycken, eller digitala filmrullar som ska förvandla gamla härliga analoga kameror till digitalkameror. Ofta faller de på att de är allt för dyra, för stora eller har för små sensorer för att det ska vara lönt att köpa ett bakstycke.


Det finns även detaljerade ritningar på hur man bygger om gamla kameror och monterar en sensor från en digitalkamera i dem. Bland annat har Frankencamera tagit fram en ritning på hur man konverterar en gammal Leica M3 till en digitalkamera. I detta fallet använder man sig av en Sony APS-C eller sensor i fullformat. Personligen skulle jag nog satt in en sensor från en Sony A7s, den sensorn gifter sig riktigt bra med mätsökaroptik och är fullt användbar upp till 25 600 ASA!





Men hur gör vi som har tummen mitt i handen vad gäller avancerad finmekanik och elektronik, men ändå ha en digitalkamera med mycket analog känsla? Svaret är enkelt - köp en begagnad Leica M! De är byggda som analoga kameror men har digitala fördelar. Begagnat kostar de från 8000 kronor och uppåt. Leica M8 och M9 är fortfarande bra köp, Leica M240 är ett ännu bättre köp och har du råd med en M10 så är din lycka gjord. Jag köpte min M 240 billigt för att den hade ett par defekter, de var dock inte värre än att de enkelt gick att åtgärda.



Leica M240 har analog känsla, men det går även att sätta en digital sökare i tillbehörsskon, och även filma om man så vill. Oftast kör jag med hyperfokal, men vid finlir på största bländaröppning är det en fördel att kunna hala upp den digitala sökaren ur fickan och montera den på kameran.



För mig som gillar det analoga förfarandet och föredrar att se världen genom en mätsökare är M240 en bra kompromiss mellan gammalt och nytt. Jag kan forsätta fånga ljuset på samma vis som jag gjort i nästan 40 år men slipper gå in i mörkrummet och framkalla filmen för att sedan scanna in den. Idag kan jag lägga mig på sofflocket med laptoppen i knät och framkalla dagens bildskörd i Photoshop!

Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240 och ett Summicron-M 35/2 ASPH, och ett TTArtisan 35/1.4 ASPH. Den som kan se vilken bild som är tagen med vilket objektiv vinner en resa till Krokom.

Text och foto: Mikael Good



Added 2020-05-01 12:43 | Permalink | Comments (2) | Comment

New Delhi efter mörkrets inbrott



För en dryg månad sedan publicerade jag ett bildreportage i min blogg med bilder på människor som bor och arbetar i närheten av av Indiens mest ökända gata – GB Road i New Delhi. Nu har jag hittat några fler bilder från samma tillfälle.







När jag är på resa tar jag många bilder. Framförallt tycker jag om att fotografera människor och miljöer. Ofta hamnar jag i skumma miljöer och bland människor som andra ser som skumma. Jag vet inte varför det är så, men jag dras ofta till det som anses fult och annorlunda, och har lätt att få vänner bland dem som på olika sätt står utanför samhället. Det är lite märkligt men sådana miljöer och människor blir ofta vackra när de hamnar på bild.







Idag är kvarteren som jag rörde mig i för ett par månader sedan helt folktomma. Indien är helt nedstängt på grund av coronaviruset. Många av människorna som jobbade som daglönare har vandrat tillbaka till sina hembyar, där möjligheten till försörjning är större än vad den är i den nedstängda huvudstaden. Det enda positiva är att den smog som höll huvudstaden i ett järngrepp har försvunnit. Nu lyser solen över New Delhi, och man kan se längre än på decennier.










Bildkvaliteten kanske inte är den bästa, men jag tycker att bruset ger bilderna lite extra närvaro. Ibland tenderar det digitala i mitt tycke att bli lite väl polerat och tillrättalagt, brus ska tas bort, störande färger och detaljer ska plockas bort. Precis som förr förespråkar jag rakt enkelt fotografi, där tekniken inte får stå i vägen för bilden. Förr pressade jag en Tri-X till 1600 ASA eller lyxade till det med en T-max 3200 när jag körde nattfoto. Färg körde jag aldrig på natten, bildresultatet blev allt för skralt.

Alla bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II som har ett fast objektiv motsvarande 28mm, jag har uteslutande använt bländare 2.8, och haft ett ASA-tal mellan 1600–10000.




Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-26 18:44 | Permalink | Comments (0) | Comment

Makroobjektiv till lågpris



Specialobjektiv som makro brukar vara dyra, och har man en kamera med en relativt ny objektivfattning finns det inte så mycket begagnat till vettiga priser att välja på. Men det finns billiga lösningar som fungerar fullt tillfredställande även för fotografer med höga krav.




När jag fotograferar använder jag mig bland annat av kameror med Sony E-fattning. Det finns en hel del objektiv att välja på till Sony men så snart som det handlar om specialobjektiv som görs i liten serie sticker priserna iväg. Men som tur är går det att använda en hel del äldre optik på Sony med hjälp av adapter. Till Canon har det gjorts mängder av bra gluggar genom åren, i och med att spegellösa system tar fler och fler marknadsandelar har en del så kallade piratobjektiv till Canon sjunkit betänkligt i pris i takt med att efterfrågan har minskat.





Ett sådant objektiv är Sigma EX 150/2,8 DG HSM APO Macro. Trots att det har ett antal år på nacken är det fortfarande en bra glugg som kan leverera bildresultat av högsta kvalitet. Jag bestämde mig för att skaffa ett sådant objektiv, och efter en tids letande på olika begagnatbörser hittade jag ett vettigt exemplar för 1500 kronor. Jag kör Sigmaobjektivet på min Sony A9 med en Metabones MK IV-adapter, även den är ett begagnatfynd.




När jag testade kombinationen på en A7rII och en A6500 upptäckte jag att fokus jagar en del, och hade svårt att hitta rätt. Men på A9:an fungerar det perfekt och sätter fokus snabbt och exakt oavsett motiv och ljusförhållanden. Ett makroobjektiv är egentligen inte lämpat för allmän fotografering eller för sport. Men Sigmaobjektivet är allsidigt och fungerar perfekt för de flesta typerna av foto. För fotboll är egentligen den enda nackdelen att det är lite för kort med sina 150mm.




I ärlighetens namn är jag ingen macrofotograf, och du kommer nog aldrig att se mig kravla omkring på backen i jakt efter en bra bild på en intet ont anande tordyvel i motljus. Men jag behöver ändå ha ett sådant objektiv i min arsenal och Sigma EX 150/2,8 DG HSM APO Macro fyller önskemålen både vad gäller pris och prestanda.




Som kuriosa kan jag berätta att jag faktiskt fått med ett par blombilder på olika omslag genom åren! Det är kanske inte den typen av bilder som jag främst levererar, men det händer att kunderna vill ha dem.




Bilderna i inlägget har tagits med en Sony A9 och ett Sigma EX 150/2,8 DG HSM APO Macro.






Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-25 15:03 | Permalink | Comments (2) | Comment

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”



I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”
svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-07 19:03 | Permalink | Comments (5) | Comment
First Prev 1 2 3 ... 276 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer