"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Rockfoto – Längst fram i fotodiket



Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.




Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-07-12 12:49 | Permalink | Comments (1) | Comment

Leica M9 Swedish Reporter edition

Marknadsföring kostar mycket pengar, det gäller att fundera ut kostnadseffektiva sätt att nå ut med sitt budskap. Att låta kändisar designa kameror har blivit ett bra sätt för Leica att få gratis reklam. När Leica släpper specialdesignade kameror sätter debattens vindar genast igång, och företaget får gratisreklam för miljoner, och de specialdesignad produkterna säljs snart slut.


Det finns en speciell mytos runt Leica. Genom historien har många dokumentär-. och pressfotografer använt sig av märket. På Facebook har jag blivit bekant med några av fotografins stora namn, och när de publicerar bilder från sina krafts dagar har de oftast en eller flera Leicor dinglande runt halsen. Genom åren har jag mött många högutbildade och välbeställda män, som genom livet närt en pojkdröm om att köpa en Leica med ett par objektiv och åka ut på reportageresa till något avlägset hörn av världen.

Som reporter har jag i mångt och mycket levt deras dröm. De senaste åren har jag har varit på reportageresor i Bulgarien, Egypten, Indien, Kina, Lettland, Serbien, Rumänien och Ryssland. Bilderna och texterna har publicerats runt om i världen, och en del av dem har nått en storpublik.

För mig är Leica ett redskap och inte en statussymbol. Jag föredrar att jobba med mätsökarkameror för att de ger mig en bra överblick, samtidigt som jag kan röra mig mitt i händelsernas centrum och vara tydlig med vad jag gör utan att väcka anstöt. Jag får ofta kommentarer om var jag köper film, och att min farfar hade en sådan kamera när jag fotograferar. Leican öppnar upp till samtal och det är inte ovanligt att jag får med mig ett och annat porträtt i gatumiljö.

Om jag jobbar med någon av mina andra kamerorna får jag istället kommentarer såsom ”blir det några fina bilder” eller lätt nedvärderande papparazzi-kommentarer. Om jag ska vara ärlig är jag trött på sådana kommentarer, men det går lätt att råda bot på dem genom att enbart jobba med Leican!

Kameran på bilden är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. Objektivet är ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH med ett Leitz IROOA motljusskydd. Som bilderna i inlägget visar går det utmärkt att arbeta med kameran. Under ett par års tid har jag dokumenterat Huskvarna och en eller ett par av bilderna kommer kanske att ingå när det är dags att presentera arbete.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-05-27 13:00 | Permalink | Comments (1) | Comment

När ljuset inte riktigt räcker till



Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-02-09 11:04 | Permalink | Comments (3) | Comment

Rockfoton ska visas och inte döljas

Jag har varit på mängder av konserter sedan jag började med rockfoto i mitten av 1980-talet. Under åren som gått har jag tagit mängder av bilder och även skrivit en hel del recensioner och artiklar om band. Jag lyssnar mycket på musik och trots att det är över 50 år sedan jag blev till tycker jag fortfarande om att upptäcka nya band och artister.



För ett par år sedan hade jag en tanke om att starta upp ett webbaserat musikmagasin med namnet ”Metallord”. Tanken var att magasinet skulle komma ut med ett eller ett par nummer per år. Fokus skulle ligga på bilder men magasinet skulle även innehålla en del intervjuer och artiklar om band. Men tyvärr hade jag aldrig tid att sjösätta projektet.



I våras fick jag kontakt med en Argentinsk rockfotograf och skribent. Hon hade precis startat en spanskspråkig rocktidning och behövde en av mina bilder till en artikel. Jag har mängder av rockfoton som ligger till ingen nytta på mina hårddiskar. Jag är av den åsikten att bilder ska delas och inte döljas. Därför har jag lovat henne att hon fritt får använda mina rockfoton till magasinet.



Text och foto: Mikael Good



Added 2017-10-13 16:47 | Permalink | Comments (1) | Comment

Den perfekta Rock'n'roll kameran



Jag har ett problem. När jag engagerar mig mycket i ett ämne upptar det till sist all min tid. För att balansera upp mitt sociala engagemang har jag återupptagit mitt rockfotande och recensionsskrivande. Det är inte allt för ovanligt att socialt engagerade dokumentärfotografer rör sig mot musikens värld. Kanske är det för att vi kan identifiera oss med musiker och deras kringflackande livsstil?

Blindside_04

Genom historien har vi fått se många duktiga dokumentärfotografer som har vänt sina kameror mot scenen. Exempelvis följde och dokumenterade Robert Frank många band och det mest kända av dem är Rolling Stones som han tog många bilder på och även gjorde en dokumentärfilm om. (Jag upptäckte förövrigt Robert Frank via the Rolling Stones men det är en helt annan historia). Till skillnad från renodlade rockfotografer tycker jag mig se en betydligt större närvaro i dokumentärfotografernas konsertbilder. Det känns oftast som om de trängde in under skinnet på dem som de fotograferar. Jag tror att det berodde på att många dokumentärfotografer var bra på att läsa människor och att de jobbade med sina väl invanda 21 och 50 mm objektiv som tvingade dem att vara mer aktiva och närvarande i sitt fotograferande.

Blindside_13

Bilderna i inlägget tog jag på Blindsides konsert på Gullbrannafestivalen tidigare i år. Den konserten var nog den svåraste som jag fotograferat i modern tid. När jag fotade ett annat band tidigare samma dag kunde jag med lätthet köra på 3200-6400 ASA och bländare 5,6. Med den konserten i vetskap tog jag med mig samma utrustning till Blindsides konsert. Problemet var att det var betydligt mörkare på Blindsides konsert. Ser man till hur mycket jag fick lätta upp bilderna låg jag oftast på 25 600 ASA vilket är ungefär dubbelt så mycket som kamerans egentliga smärtgräns. Men bilderna är å andra sidan inte brusigare än exempelvis en Tmax 3200 film. 

Blindside_09

Att det var såpass mörkt under Bindsides konsert tror jag har att göra med att nyare ljusteknik användes på festivalen och det var svårt för teknikerna att "blanda" till det rätta ljuset. Men å andra sidan finns det riktigt bra motmedel mot dunkla konsertlokaler idag. Sonys nya A7s lär gå att använda på 64.000 ASA med gott resultat. Någon vänlig kameratillverkare (Cosina) får gärna trycka in den sensorn i en mätsökarkamera, det skulle i vart fall bli den perfekta Rock'N Roll kameran tillsammans med en 21 och 50mm!

Created with flickr slideshow.


Här kan du läsa min recension av Blindsides konsert på Gullbrannafestivalen: http://chasid68.blogspot.se/2014/08/the-blindside-review.html


Klicka på den följande länken om du vill se bildspelet på din smarta telefon eller på ditt pekdon: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157645983568220/

Text och foto: Mikael Good


Added 2014-08-13 09:24 | Permalink | Comments (0) | Comment
1 2 3 ... 10 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer