"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

En sång till förmån för utsatta EU-medborgare



I dagens Jönköpings-Posten kan du läsa en intervju med 
Johan Leidefors och mig angående musikvideon Go Home som vi har gjort till förmån för Kyrkhjälpens arbete med utsatta EU-medborgare i Huskvarna och Jönköping. Du kan läsa artikeln och se videon här: http://www.jp.se/article/en-sang-till-forman-for-eu-medborgarna/

Text och foto: Mikael Good 



Added 2015-12-09 20:31 | Permalink | Comments (0) | Comment

Go Home - en musikvideo om vänskap



Sången Go Home av Singer-songwritern Johan Leidefors handlar om Georgian, en romsk man i 30-års åldern. På grund av arbetslöshet sökte han sig till Sverige i desperat jakt efter ett jobb för att kunna försörja sina barn hemma i Rumänien. Trots många försök fick han inte tag på något arbete och nödgades att tigga för att få ihop pengar.

Johan Leidefors och dokumentärfotografen Mikael Good har på var sitt håll lärt känna Georgian och har engagerat sig i hans livsöde. De delar en förhoppning om att på något sätt kunna hjälpa Georgian och hans familj. Nu har de gjort ett bildspel med Johans musik som illustrerats med Mikael Goods bilder på Georgian och hans rumänska vänner.



Här kan du ta del av Johan Leidefors tankar bakom sången Go home 
Här kan du ta del av en del av Mikael Goods reportage och artiklar om utsatta EU-medborgare

Text och foto: Mikael Good 



Added 2015-11-30 13:06 | Permalink | Comments (0) | Comment

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk


Har du bevittnat en solnedgång vid Oset i Huskvarna och sett solens sista stråla smeka Vätterns milda vågor? För oss som har gjort det är det en smått obeskrivbar upplevelse som är nästintill omöjlig att klä i ord. Men författaren Mark Twain försökte sig ändå på att göra det omöjliga för drygt 115 år sedan.

Sommaren 1899 kom Samuel L Clemens som är mera känd under sin pseudonym Mark Twain till Sanna som ligger ett stenkast från badplatsen Oset i Huskvarna, tillsammans med sin fru Jane och deras 19 åriga dotter Jean, för att behandla dotterns epilepsi på Sanna hälsoinstitut, som drevs av den framgångsrike sjukgymnasten Henrik Kellgren. Mark behandlades även för sin reumatism. Familjen stannade i tre månader och de vistades i huvudsak i området runt Sanna. Mark som var fascinerad av solnedgångar brukade ta kvällspromenader i området runt Sanna.

Den 6 september 1899 stod Mark på ungefär samma plats som jag tog bilden som illustrerar inlägget. Efter att han bevittnat 60 solnedgångar vid Södra Vätterstranden bestämde han sig för att försöka klä naturupplevelsen i ord:
"I shall never see another sunset to begin with it this side of heaven... This is the place to be. I have seen about 60 sunsets here; and a good 40 of them were clear and away beyond anything I had ever imagined before for dainty and exquisite and marvellous beauty and infinite change and variety. America? Italy? The tropics? They have no notion of what a sunset ought to be. And this one - this unspeakable wonder! It discounts all the rest. It brings the tears, it is so unutterably beautiful. " så skrev Mark Twain i ett brev daterat Sanna 6 september 1899.



Jag står kvar och beundrar solnedgången på den klara septemberhimlen en kort stund innan jag styr mina steg mot ställplatsen vid Oset. Dit har kommunen hänvisat romer som kommer från byar utanför industristaden Bacau i Rumänien. De har kommit hit med en förhoppning att hitta enklare jobb men har fått sätta sig ned och tigga ihop pengar till sina barns försörjning. På vägen till dem baxar jag mig förbi många av de lyxiga husbilarna som rika svenska pensionärer som besöker den pågående husvagnsmässan på Elmia kommit med.

Kontrasterna mellan de båda grupperna är milsvida trots att avståndet mellan dem bara är drygt 100 meter. Delen av ställplatsen som romerna bor på är allt annat än lyxig, de bor i skrotbilar, tält och gamla husvagnar som några vänliga själar lånat ut till dem. Ingen av de bättre bemedlade vågar närma sig romerna. Det känns som om någon byggt en drygt 100 meter bred osynlig mur mellan grupperna, en mur som effektivt håller isär dem och hindrar dem från att beblandas.



Jag har lärt känna några av romerna ganska bra sedan min första kontakt med dem i somras. De flesta av dem har gått 4 år i skola och några av dem pratar ganska så bra engelska. Tidigare har många av dem arbetat på industrier och jordbruk i Bacau med omnejd. 2008 köptes många av de jordbruk som de arbetat på upp av utländska jordbruksföretag och när de effektiviserade produktionen fanns det inte längre arbete för romerna och de förlorade sina jobb och sin inkomstkälla.

När den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft för några år sedan, gick även många fabriker i området i konkurs. En del av dem som bor på Oset hade en ganska så ordnad ekonomi med romska mått mätt innan krisen. De hade hus att bo i, kläder att sätta på kroppen och mat att äta. När de blev av med jobben föll deras ekonomi snabbt samman. Det statliga skyddsnätet som vi håller som självklart är inte lika utbyggt i Rumänien.



När de inte längre kunde försörja sig på hemmaplan bestämde de sig för att åka till Sverige för att försöka få tag på arbete. Men den typen av enklare jobb inom jordbruk och industri som de är bra på finns det tyvärr ingen efterfrågan på i Sverige. Därför har de tvingats att tigga ihop pengar till sin försörjning. De vill inte erkänna att de tigger, de skäms för att säga det, istället kallar de tiggandet för sitt arbete.

Ingen av mina nyfunna vänner på Oset vet vem författaren Mark Twain är. Och de är fullt upptagna med att försöka laga mat och täta sina tält och bilar mot den bitande nattkylan på kvällarna, än att ta sig tid att beundra de himmelska solnedgångarna som Mark Twain kallade för obeskrivbara underverk.



Till vardags arbetar jag på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping. Vi har startat upp projekt Team Roma som syftar till att göra något åt grundorsakerna till den diskriminering, fattigdom och utanförskap som romer utsätts för. Genom konkreta åtgärder, opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens och Bulgariens romer som syftar till att de inte längre ska behandlas som främlingar i sitt land utan få samma medborgerliga rättigheter och status som etniska Rumäner.

Just nu håller Hjärta till Hjärta och Rumänien/Cucova-hjälpen från Gnosjöregionen samt en rumänsk organisation på att undersöka möjligheterna att starta upp sociala företag i byarna runt Bacau. På sikt kanske vi kan vara med och skapa arbetstillfällen för några av dem som tigger på gatorna i Huskvarna och Jönköping. Vi är medvetna om att vägen till en varaktig förändring för Rumäniens romer är lång och snårig och därför behöver vi ditt stöd för att nå målet.

Text och foto: Mikael Good



Added 2014-10-15 12:52 | Permalink | Comments (1) | Comment

Störst av allt är kärleken



I går publicerade jag ett reportage om Nicolai Tamas som kom till Sverige från byn Paulesca i Rumänien med förhoppning om att få tag på ett arbete för att kunna betala för sin älskade hustru Georgiana Serbans sköldkörteloperation. Du kan läsa reportaget här: Kärleken drev Nicolai att bli tiggare

Tidigare i veckan fick jag en beställning på 6 bilder från demonstrationen i Jönköping 1 maj från en tidning. Hela provisionen för bildförsäljningen kommer att gå till Georgiana Serbans sköldkörteloperation.

Text och foto: Mikael Good



Added 2014-06-26 10:52 | Permalink | Comments (0) | Comment

Tiggaren från byn som inte finns på kartan



Enligt sägen har alla människor en dubbelgångare. När jag träffade den rumänska tiggaren Nicolai Tamas för en dryg månad sedan slog det mig att han var såpass lik skådespelaren James Purefoy att han nästan skulle kunna vara hans dubbelgångare.
Men där upphör likheterna. James har säkerligen råd med allt det han behöver medan Nicolai får kämpa hårt för sin och sina barns överlevnad.
 
 
Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin sjuka hustru Georgiana och deras 4 barn i byn Paulesca i Rumänien. Nicolai kan inte läsa, räkna eller skriva. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med tolken Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som en del av dem äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han kommer från byn Pauleasca i Rumänien och att han tillhör folkgruppen Rudari*. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var de bland de första som förlorade jobben.  
 
 
När Nicolai blev arbetslös försökte han skaffa sin försörjning genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. När även de arbetstillfällena började tryta bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. En penningutlånare lånade ut pengar till dem mot hög ränta. Pengarna räckte till Hamburg men gruppen bestämde sig ändå för att åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett i ett gathörn och tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Att tigga ihop pengar gjorde ont i honom. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom hårt arbete. Nicolais hustru Georgiana har problem med sin sköldkörtel och han reste iväg med förhoppningen om att arbeta ihop tillräckligt med pengar så att han skulle kunna betala för den läkarvård och de medicinerna som hon behöver för att överleva.
 
 
Sedan härbärget stängde i mitten av april har Nicolai bott under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnat tillsammans med sina vänner. På vardagarna har han ätit lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och kommunen i Linköping. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig. 
Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?
- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar och dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet leende.


När han hade arbetat i två dagar ville hans arbetsgivare att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai han vän Petre och tolken Rickard till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett samordningsnummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få "vita" jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men med hjälp av den mycket engagerade tolken Rickards kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer efter många timmars strid med skatteverket.


Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han så fram emot att kunna resa hem till Paulesca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner för sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats svårt av en översvämning. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och bygga upp huset. De mesta av pengarna som han hade tjänat ihop i Sverige gick åt till hemresan till Rumänien. 
 
 
Nicolai och hans familjs situation är ännu desperatare än vad den var tidigare. Och det kommer att behövas mycket pengar för att de ska kunna komma på fötter igen. Nicolais livsituation är tyvärr inte unik och bara i hans hemby Pauleasca finns det fler familjer som har en liknande livssituation, inte heller de har något större hopp om framtiden... Tillsammans kan vi vara med och tända slocknade livsgnistor och förmedla hopp och framtidstro till människor som har förlorat de flesta av sina drömmar. Många av dessa trasiga människor sitter på våra gator och torg och tigger med en förhoppning om att deras barn ska få det lite bättre än de själva.
 
TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage om människorna i byn. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Du kan läsa reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good

*Folkgruppen Rudari bestod från början av Ottomanska scaracener och judiska Khazarer som tagits som krigsfångar och förslavats. De var arbetsamma och tåliga och fick därför utföra tungt kroppsarbete i gruvor. Ordet rudari är slaviska och betyder gruvarbetare. Khazarerna var ett nomadfolk från Centralasiens stäpper vars kejsardöme i norra Kaukasien besegrades av ryssarna på 970-talet. Khazarerna var inte etniska judar utan konverterade till judendomen på 800-talet. Genom århundradena blandades rudari ut med andra förslavade folkgrupper bland annat romer. Rudari har behållt en del sedvänjor som påminner om judarnas, detta har gjort att Israeliska forskare fått upp ögonen för folkgruppen. I Israel pågår en intensiv forskning för att hitta de försvunna stammarna vars kända historia upphörde i samband med att Assyrierna erövrade nordriket i Israel  på 720-talet före Kristus och förde bort de tio stammarna. Om någon har mer kunskap i detta spännande ämne får ni gärna dela med er av den.


Added 2014-06-25 10:08 | Permalink | Comments (5) | Comment
1 2 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer