"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”



I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”
svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-07 19:03 | Permalink | Comments (5) | Comment

Gatufoto eller inte det är frågan



Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.


Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.







Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-05-04 10:37 | Permalink | Comments (7) | Comment

Jag mådde uselt när jag tog min bästa bild



Den här bilden på den lilla flickan från Waxi Village har jag visat tidigare och det är en av mina mest kända bilder. Fattigdomen i den tibetanska byn där flickan levde var påtaglig. Men ett par år efter mitt och min frus besök i byn rustades skolan upp med pengar från Radiohjälpen. Barnen fick en skola att gå till och möjlighet att få en ordentlig utbildning. Deras föräldrar som i de flesta fallen var analfabeter gick kvällskurser där de lärde sig att läsa och skriva. Bilden på flickan bidrog i stor grad till att förutsättningarna för människorna i byn förändrades.

När jag tog bilden mådde jag riktigt uselt, jag var ordentligt förkyld, hade hög feber och led av den höga höjden. Helst av allt hade jag legat kvar i sängen på hotellet och dragit täcket över mig. Men när jag är ute på uppdrag är jag oftast såpass taggad att inte ens sjukdom och feber kan hindra mig från att göra mitt jobb. Jag kliver in i reporterrollen och kör ända in i kaklet oavsett om jag är bra eller inte.

Text och foto: Mikael Good

 
  



Added 2017-04-24 17:07 | Permalink | Comments (2) | Comment

Den första julfesten i den kinesiska staden Joping



Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 



Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Ensamhet i ett land med 1,4 miljarder människor
Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått.



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan. När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.

Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.



Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good


Added 2016-12-24 12:17 | Permalink | Comments (2) | Comment

Utbildning - en investering i framtiden



Det är många som gärna pratar och diskuterar om olika vägar för att maximera sin investering för att de ska kunna få ut så mycket som möjligt av den. Det är inget fel i det men jag tror att en av de bästa investeringarna som man kan göra är att investera i ett barns utbildning.




Det har snart gått 10 år sedan jag träffade Jiang-Li som då var 10 år, hennes tvåårige lillebror och deras morfar i en by i närheten av den burmesiska gränsen i Kina. Deras föräldrar hade nyligen dött i en olycka och deras morfar hade fått vårdnaden om dem. Trots att Jiang-Li hade toppbetyg i skolan riskerade hon att regleras för att hennes morfars skrala pension inte räckte till för att betala skolavgiften. När jag fick reda på det bestämde min fru och jag oss utan en sekunds tvekan att se till så att hennes skolavgift blev betald och vår tolk Mr Wu lovade att han personligen skulle se till så att Jiang-Li fick pengar till framtida skolavgifter.

     

Ett TV-team från Cumming var med och filmade min fru och mig när vi reste runt i byar och små städer i närheten av den burmesiska gränsen. De filmade när vi överräckte gåvan till Jinag-Li. Vi svenskar är ganska så bra på att dela med oss av vårt överflöd till dem som inte har det så bra ställt. Men i Kina är det ytterst ovanligt och därför blev det en ganska så stor nyhet. Jag hoppas i vart fall att vår givmildhet fick vara med och så ett litet frö till ett större inhemskt engagemang för föräldralösa barns skolgång i Cumming.

     

För barn som växer upp i fattigdom är utbildning oftast den enda möjligheten att bryta sig ur fattigdomen och få ett bättre liv än deras föräldrar. De bästa eleverna i Kina får ofta stipendier av företag mot att de jobbar för dem ett vist antal år på så vis kan de läsa vidare på yrkesgymnasium eller på universitet. Studieivern och studieresultatet i landsbygdsskolorna som min fru och jag besökte var mycket hög och i stort sett alla barn var prydda med en röd halsduk som var ett tecken på flit och ett bra studieresultat.



Snart fyller Jiang-Li 20 år. Jag undrar ibland hur det gick för henne? Med tanke på hennes studieiver och goda betyg skulle jag tro att det har gått bra och att hon kommer att gå långt i livet. Den dryga tusenlappen som min fru och jag fick vara med och investera i Jiang-Lis liv kommer säkert att förränta sig väl. Framförallt gav den en ung flicka en chans som hon annars inte hade fått.



Text och foto: Mikael Good



Added 2014-09-05 14:22 | Permalink | Comments (2) | Comment
1 2 3 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer