"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Minnesdagen över förintelsens romska offer



Sedan 2015 är den 2 augusti officiell minnesdag över den romska förintelsens offer. I år är det 75 år sedan SS-chefen Heinrich Himmler beordrade att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. 
Händelsen har i efterhand kommit att kallas för "Zigenarnatten".

I dag uppmärksammas 75-årsminnet av den romska förintelsen, som dateras till den 2 augusti 1944. Klockan 14 kommer det att hållas minnesceremonier för offren, i såväl Göteborg som Stockholm.

Fram till den 2 augusti hade romernas område i förintelselägret Auschwitz-Birkenau varit fylld med sång och dans, enligt judiska ögonvittnen. Trots alla umbäranden valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten. Men natten mellan den 2 och 3 augusti tystnade musiken i dödslägret. På order av SS-Oberstormführer Otto Moll, kommendanten för Auschwitz-Birkenau II, Josef Kramer, och lägerchefen Hans Schwarzhuber, forslades tretusen romer bort och fick möta döden i nazisternas gaskammare. De flesta av dem var äldre och sjuka, men många kvinnor och barn fanns bland offren.

Drygt 20 000 romer internerades i Auschwitz-Birkenau under andra världskriget. Deras kläder märktes upp med en brun triangel, och bokstaven Z tatuerades in på deras armar. Många av dem gasades, sköts eller slogs ihjäl, flera av dem dog av sjukdomar och en del utsattes för grymma medicinska experiment. Bara ett fåtal överlevde.

Man vet inte exakt hur många romer som mördades under kriget. Det var inte ovanligt att romer saknade identitetshandlingar, vilket gjorde att de inte fördes in på några listor. Därför kan man bara uppskatta antalet offer.
Även forskningen kring folkmordet på romer är bristfällig. Men man uppskattar att omkring en miljon romer mördades av nazisterna och deras kollaboratörer. Bland annat tvångsförflyttade Rumänien, som var Nazitysklands allierade, 30 000 romer till det ockuperade Transnistrien. 11 000 av dessa dog av umbäranden och sjukdomar.

Än i dag kränks romernas mänskliga rättigheter runt om i Europa; värst är situationen i Ungern, Rumänien och på Balkan, där romer i många fall behandlas som andra klassens medborgare och regelbundet utsätts för den övriga befolkningens fördomar, hån och förakt.
Hatbrotten mot romer har ökat även i Sverige de senaste åren, framför allt mot många av romerna från Bulgarien och Rumänien har anlänt i jakt på försörjning. Ändå tror polisen att mörkertalet är stort.

Många svenska romer är rädda för att hamna i polisens register, även när de själva är offer, och på grund av flertalet polisövergrepp i hemländerna saknar många romer från Bulgarien och Rumänien förtroende för myndigheten.

Text och Illustration: Mikael Good



Added 2019-08-02 08:43 | Permalink | Comments (1) | Comment

Reportaget från Serbien hamnade på ettan och mittuppslaget



De som har följt min blogg under ett par år känner till att jag älskar att göra reportage i både text och bild. Jag har rest runt i Europa och Asien och gjort reportage om människor och miljöer som jag har stött på. En folkgrupp som jag ofta har återkommit till är romerna, som räknas som Europas största minoritet. Mina bilder och texter om romer har publicerats i tidningar både inom som utom landet.

I april var jag i Serbien och gjorde reportage om den väckelse som har brutit ut bland romerna i Vranje kommun i den södra delen av landet. I tidningen är antalet bilder begränsade men på webben kan du ta del av desto fler. Tyvärr är artikeln låst till premium så du kan inte läsa den, men du kan ta del av alla bilderna i följande länk: http://www.varldenidag.se/archive/rep/2019/04/23/BtqXiJoUiwwzvAv@sb8Vdw/index.xml

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-07-30 13:08 | Permalink | Comments (1) | Comment

Gatufoto eller inte det är frågan



Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.


Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.







Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-05-04 10:37 | Permalink | Comments (7) | Comment

Årets sista och första publicerad bild



Under 2018 har jag haft fler bildpubliceringar än någonsin tidigare. Mina bilder har publicerats runt om i världen och har nått en mångmiljonpublik. Jag har även skrivit en hel del artiklar, och gjort ett antal reportage som har publicerats.



Den först bilden i inlägget togs i Smedbyparken i Huskvarna där Gica som var en hemlös rumänsk man mördades natten mellan 7 och 8 augusti. I samband med att domen föll i Jönköpings tingsrätt den 28 december placerade någon ett gravljus på platsen för att hedra hans minne. I och med att jag var bekant med Gica, har mordet på honom tagit mig hårt, och jag har engagerat mig för att han skulle begravas hemma i Rumänien, och för att det fruktansvärda som hände honom inte ska glömmas bort. 

Den andra bilden togs i en pingstkyrka i en bulgarisk stad där det pågår en väckelse bland den turkiska och romska minoritetsgruppen. Jag är djupt engagerad i romernas situation i Europa, och är full av tacksamhet för att de sakta men säkert börjar att få upprättelse. Idag är drygt 20% av Europas pingstvänner romer, och den siffran kan öka betänkligt nästa år. Jag har planerat in minst en resa till Balkan i år. Då ska jag träffa min romska bröder och systrar, och dokumentera deras liv.

Den första bilden publicerades den 31/12 och den andra 1/1. Jag försökte sälja in de svartvita varianterna, men tidningen valde att publicera i färg, trots att jag helt frankt påpekade att svartvitt är fotografins sanna färg!

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-01-03 13:28 | Permalink | Comments (1) | Comment

Mer än 50 000 läsare i veckan



När jag började blogga för lite mer än tio år sedan var målet att förbättra mitt skrivande. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag räknat med att få över 50 000 inklick per vecka till en blogg som oftast kretsade runt det smala ämnet dokumentärfoto.



Jag skrev krönikor om återvinning, reportageresor, rockfoto, socialt arbete, urban exploration, kameror, hjälparbete, utsatthet, konsumtionshysteri, dokumentärfoto och kryddade med ett och annat inlägg med skarp politisk udd. En del artiklar och reportage som jag inte fick publicerade i tidningar hamnade också i bloggen, och en del material från bloggen hamnade i tryck. Det mest lästa inlägget delades flitigt i sociala medier och har haft lite mer än 100 000 inklick till dags dato.



Blogginlägg om kameror och Leica i synnerhet har lockat många läsare. Men framförallt har intresset varit stort för alla socialreportage som jag valde att publicera i bloggen. Några av dem var ganska långa men de flesta läsarna läste allt. Ett av socialreportagen som publicerades i bloggen handlade om en rysk tonårsmamma. Det har även publicerats i Junia Magasin samt översatts och publicerats i USA, Finland och Norge.

Förutom mina regelbundna följare har jag nått politiker, journalister och opinionsbildare genom bloggen. Jag har fått vara med och påverka på ett sätt som jag tidigare inte haft möjlighet till. Bland annat beskrev jag nöden i vårt östra grannland Lettland i ett stort antal inlägg. Många var helt ovetande om den svåra situationen i landet, och mina texter och bilder bidrog till ett ökat engagemang för de mest utsatta i Lettland. Inläggen sporrade även TV och tidningar att åka över och göra reportage. Mitt engagemang för romernas rättigheter smittade också av sig, och hjälpte till att sätta fokus på den apartheidliknande situation som många europeiska romer tvingas utstå i sina hemländer.



Även om jag inte bloggar lika regelbundet som tidigare, har jag inte slutat skriva. Jag jobbar som multireporter (redigerare, reporter och fotograf) på en tidning, och som kommunikationsansvarig på en hjälporganisation. Jag blir lite mätt på att skriva och redigera bilder på jobbet, men jag är tacksam över förmånen att få skriva om sådant som engagerar mig.



Bloggen har sina bästa år bakom sig. Men det händer fortfarande att det blixtrar till. Under en vecka i augusti hade jag drygt 100 000 inklick i min blogg på blogger. Det berodde framförallt på att jag skrev ett personligt blogginlägg med mycket högt nyhetsvärde, inlägget delades flitigt på sociala medier och många tidningar refererade till det. 

Jag har inte tjänat några pengar på bloggen. Men jag har fått vara med och dra in 10-tals miljoner till olika hjälp- och biståndsorganisationer. Pengar som i sin tur har gått till utsatta medmänniskor som lever i fattigdom och utanförskap. Precis som när jag var tjugo vill jag förändra världen, men det är först nu som jag har redskapen till att göra det!

Text och foto: Mikael Good



Added 2018-12-11 14:47 | Permalink | Comments (0) | Comment
1 2 3 ... 8 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer