"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Gatufoto eller inte det är frågan



Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.


Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.







Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-05-04 10:37 | Permalink | Comments (7) | Comment

Årets sista och första publicerad bild



Under 2018 har jag haft fler bildpubliceringar än någonsin tidigare. Mina bilder har publicerats runt om i världen och har nått en mångmiljonpublik. Jag har även skrivit en hel del artiklar, och gjort ett antal reportage som har publicerats.



Den först bilden i inlägget togs i Smedbyparken i Huskvarna där Gica som var en hemlös rumänsk man mördades natten mellan 7 och 8 augusti. I samband med att domen föll i Jönköpings tingsrätt den 28 december placerade någon ett gravljus på platsen för att hedra hans minne. I och med att jag var bekant med Gica, har mordet på honom tagit mig hårt, och jag har engagerat mig för att han skulle begravas hemma i Rumänien, och för att det fruktansvärda som hände honom inte ska glömmas bort. 

Den andra bilden togs i en pingstkyrka i en bulgarisk stad där det pågår en väckelse bland den turkiska och romska minoritetsgruppen. Jag är djupt engagerad i romernas situation i Europa, och är full av tacksamhet för att de sakta men säkert börjar att få upprättelse. Idag är drygt 20% av Europas pingstvänner romer, och den siffran kan öka betänkligt nästa år. Jag har planerat in minst en resa till Balkan i år. Då ska jag träffa min romska bröder och systrar, och dokumentera deras liv.

Den första bilden publicerades den 31/12 och den andra 1/1. Jag försökte sälja in de svartvita varianterna, men tidningen valde att publicera i färg, trots att jag helt frankt påpekade att svartvitt är fotografins sanna färg!

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-01-03 13:28 | Permalink | Comments (1) | Comment

Mer än 50 000 läsare i veckan



När jag började blogga för lite mer än tio år sedan var målet att förbättra mitt skrivande. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag räknat med att få över 50 000 inklick per vecka till en blogg som oftast kretsade runt det smala ämnet dokumentärfoto.



Jag skrev krönikor om återvinning, reportageresor, rockfoto, socialt arbete, urban exploration, kameror, hjälparbete, utsatthet, konsumtionshysteri, dokumentärfoto och kryddade med ett och annat inlägg med skarp politisk udd. En del artiklar och reportage som jag inte fick publicerade i tidningar hamnade också i bloggen, och en del material från bloggen hamnade i tryck. Det mest lästa inlägget delades flitigt i sociala medier och har haft lite mer än 100 000 inklick till dags dato.



Blogginlägg om kameror och Leica i synnerhet har lockat många läsare. Men framförallt har intresset varit stort för alla socialreportage som jag valde att publicera i bloggen. Några av dem var ganska långa men de flesta läsarna läste allt. Ett av socialreportagen som publicerades i bloggen handlade om en rysk tonårsmamma. Det har även publicerats i Junia Magasin samt översatts och publicerats i USA, Finland och Norge.

Förutom mina regelbundna följare har jag nått politiker, journalister och opinionsbildare genom bloggen. Jag har fått vara med och påverka på ett sätt som jag tidigare inte haft möjlighet till. Bland annat beskrev jag nöden i vårt östra grannland Lettland i ett stort antal inlägg. Många var helt ovetande om den svåra situationen i landet, och mina texter och bilder bidrog till ett ökat engagemang för de mest utsatta i Lettland. Inläggen sporrade även TV och tidningar att åka över och göra reportage. Mitt engagemang för romernas rättigheter smittade också av sig, och hjälpte till att sätta fokus på den apartheidliknande situation som många europeiska romer tvingas utstå i sina hemländer.



Även om jag inte bloggar lika regelbundet som tidigare, har jag inte slutat skriva. Jag jobbar som multireporter (redigerare, reporter och fotograf) på en tidning, och som kommunikationsansvarig på en hjälporganisation. Jag blir lite mätt på att skriva och redigera bilder på jobbet, men jag är tacksam över förmånen att få skriva om sådant som engagerar mig.



Bloggen har sina bästa år bakom sig. Men det händer fortfarande att det blixtrar till. Under en vecka i augusti hade jag drygt 100 000 inklick i min blogg på blogger. Det berodde framförallt på att jag skrev ett personligt blogginlägg med mycket högt nyhetsvärde, inlägget delades flitigt på sociala medier och många tidningar refererade till det. 

Jag har inte tjänat några pengar på bloggen. Men jag har fått vara med och dra in 10-tals miljoner till olika hjälp- och biståndsorganisationer genom bloggen. Pengar som i sin tur har gått till utsatta medmänniskor som lever i fattigdom och utanförskap. Precis som när jag var tjugo vill jag förändra världen, men det är först nu som jag har redskapen till att göra det!

Text och foto: Mikael Good



Added 2018-12-11 14:47 | Permalink | Comments (0) | Comment

Judoklubben på barnhemmet i Bulgarien



I en stad i norra Bulgarien stöder den svenska biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta och deras bulgariska samarbetspartner en judoklubb som startats på ett barnhem av judotränaren och pastorn Lubomir som har ett stort hjärta för utsatta barn och ungdomar.

Församlingen som pastorn arbetar i har tidigare besökt barnhemmet vid större högtider och delat ut kläder, presenter och arrangerat fester för barnen och ungdomarna. Barnen på barnhemmet tillhör den romska minoriteten och de är föräldralösa eller har blivit övergivna av sina föräldrar. Lubomir såg att barnen var understimulerade och inte hade så mycket att göra på sin fritid. När barnhemsbarnen fyller 18 är de myndiga och måste lämna barnhemmet oavsett om de är mogna för det eller inte. Många av dem flyttar till de större städerna. De före detta barnhemsbarnen vet inte riktigt hur de ska klara sig i samhället och blir lätta byten för hallickar och kriminella vilket leder till att många unga kvinnor hamnar i prostitution och många unga män i kriminalitet.

Tillsammans med Lubomir bestämde sig Hjärta till Hjärta för att starta ett projekt där barnhemsbarnen fick lära sig samarbeta, vara tillsammans och bygga upp sin självkänsla. I och med Lubomirs judokunskaper bestämde de sig för att starta en judoklubb på barnhemmet. Hjärta till Hjärtas bulgariska samarbetspartner och Lubomir tog kontakt med rektorn på barnhemmet som var mycket tillmötesgående och tacksam för att någon ville göra något för barnen och han ställde gymnastiksalen till deras förfogande. Den var dock mycket nedgången men efter en del renovering och finputs är den nu en fullt fungerande träningslokal.

18 barn och ungdomar var med när judoklubben startade i april. Nu har det gått ett drygt halvår och idag är 37 barn och ungdomar med i klubben. Lubomir har kontakt med judoklubbar runt om i Bulgarien. Under våren och sommaren har de varit med på tävlingar i närliggande städer. I somras åkte de på judoläger till en annan bulgarisk stad. Förutom att han är tränare har Lubomir och hans fru engagerat sig i barnhemsbarnen och bjudit in dem till en social gemenskap som många av dem inte upplevt tidigare.

Lubomir reser i stort sett dagligen till barnhemmet och han är mycket engagerad i barnen och ungdomarna. I och med sitt engagemang har han kommit mycket nära barnen och ungdomarna. Men trots att han har sett och upplevt mycket blev han mycket tagen av en av tonårstjejerna som är med i judoklubbens historia. Läs mer om henne i Lubomirs brev till Hjärta till Hjärtas bulgariska samarbetpartner här nedan.

Hej vänner!

Jag skriver till er angående en av ungdomarna på barnhemmet som är med i judoklubben. Hon heter Albena och kommer från ett litet samhälle i mellersta Bulgarien. Hon blev bortgift när hon bara var elva år och efter en tid skilde hon sig från pojken hon gift sig med. Hon flyttade tillbaka till sin mamma som sålde henne till flera olika hallickar i Tyskland, detta upprepades flera gånger tills hon fyllde 16 år. Den siste hallicken plågade och slog henne mycket. Till slut lyckades hon fly från honom och kom tillbaka till sin mamma i Bulgarien. Albena var inte välkommen hem till sin mamma, eftersom hon inte tjänade några pengar. Hon blev tillsammans med en kille från en grannby, men han tvingade henne att prostituera sig. Efter en tid fick polisen tag i henne, och hon kom till ett kriscenter i grannbyn. Därifrån blev hon skickad till barnhemmet i norra Bulgarien. Albena lider av artrit - reumatism och har även köldallergi. Hennes skelett blir snett och hon har blödningar i huden. Hennes dröm är att ha ett eget hem, att få gå en kurs i konst och teckning, att designa kläder eller att bli frisör.

Med vänlig hälsning

Lubomir, judotränare*

Av hänsyn till Lubomir och Albena har jag valt att inte skriva deras riktiga namn.

Text: Mikael Good. Foto: Bulgarian Aid Mission

 



Added 2016-10-24 10:45 | Permalink | Comments (0) | Comment

Följ med hem till de utsatta EU-medborgarnas hembyar



Det är många som frågar sig hur det ser ut i de utsatta EU-medborgarna som tigger på våra gators hembyar? I bildspelet som du hittar längre ned i artikeln kan du följa med och se hur det ser ut i några av de byarna i Rumänien varifrån en del av de utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna i Sverige kommer.

Tanken med bildspelet är att visa hur det ser ut hemma hos de utsatta EU-medborgarna som tigger och låta det bli en motvikt mot alla de felaktiga rykten om romer som sprids i Sverige. Att de lever lyxliv och bor i fina hus hemma i Rumänien och Bulgarien. Bilderna i bildspelet har jag tagit i några romska byar i Rumänien. En del av människorna i byarna har tidigare varit i Sverige och Österrike där de har försörjt sig på att panta burkar eller tigga.

När jag fick höra de romska musikerna Catalin Vlads och Stefanica Gheorges tolkning av Goran Bregovićs sång Ederlezi kontaktade jag dem och bad att få används sången i ett bildspel som jag höll på att arbeta med. Catalin Vlad är en klassisk gitarrist av yppersta klass. Stefanica Gheorge är en mycket skicklig cellist som går på en masterutbildning i Bukarest, Rumänien. Efter att de sett mina bilder tackade de genast ja.



Bildspelet har tidigare visats på Rysk TV och många av bilderna har visats på SVT och publicerats i olika svenska tidningar och magasin. Det är inte omöjligt att jag inom en nära framtid kommer att lägga upp en längre variant av bildspelet i svartvitt där jag i så fall kommer att samarbeta med en grupp som spelar traditionell romsk folkmusik.

Till vardags arbetar jag på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta. Genom direkta åtgärder inom utbildning, hälsovård, försörjning och strukturpåverkande åtgärder (identitet och ägande) samt opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens romer. En förändring som gör det möjligt för dem att en gång för alla kan bryta sig ur fattigdom och förtryck och få samma medborgerliga rättigheter som sina rumänska grannar.  

Text och foto: Mikael Good 



Added 2016-01-30 11:24 | Permalink | Comments (1) | Comment
1 2 3 ... 8 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer