"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Bilderna från Lettland väcker minnen



För mig är det avkopplande att gå igenom gamla bilder. De får mig att minnas människor som jag mött genom åren, och de har en unik förmåga att återskapa minnen av dofter, röster och miljöer.



Genom åren har jag varit ute på reportageresor runt om i världen och träffat och intervjuat mängder av människor. De flesta mötena har resulterat i socialreportage i text och bild som publicerats i olika tidningar både i som utanför landet. Några av reportagen har till och med översatts till finska, norska, ryska, engelska och tyska.

Bilderna i det här inlägget har jag tagit i Lettland. Det är ett land som jag har besökt många gånger genom åren. Jag har knappt sett några turistattraktioner i landet, men jag har dokumenterat ett Lettland som de flesta inte har sett eller upplevt. En del av bilderna och intervjuerna som jag gjort kommer antagligen att få ett stort dokumentärt värde i framtiden.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-09-01 13:09 | Permalink | Comments (2) | Comment

Corona sätter stopp för reportageresor



Det är viktigt att gräva där man står och dokumentera sin hemmiljö. Men lika viktigt tycker jag att det är att resa till andra länder och möta nya människor och berätta om deras livssituation och öden i text och bild.



De senaste 15 åren har jag varit på reportageresor i Egypten, Lettland, Indien, Kina, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Turkiet, en del av länderna har jag rest till flera gånger. Jag brinner verkligen för att träffa och berätta om människorna som jag möter, särskilt de som tillhör minoritetsgrupper eller lever i marginalen. Genom åren har jag fått en hel del reportage och bilder publicerade, men framförallt har jag träffat många intressanta människor, och flera av dem har jag kontakt med via sociala medier.



Det jag saknar mest under den pågående corona-pandemin är möjligheten att åka på reportageresor. Innan pandemin hade jag bokat en resa till Indien och en till Serbien. Tyvärr blev resorna inställda. Med tanke på världsläget är det fullt förståligt, men samtidigt är det tråkigt att inte kunna få göra det som jag förberett mig för och brinner för. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna åka ut på reportageresor igen.



Fram till dess får jag stilla min resfeber genom att gå igenom bilder från tidigare reportageresor. I våras köpte jag två hårddiskar där jag har samlat alla mina bilder från tidigare resor. Jag har även passat på att gå igenom många av bilderna och har framkallat ett par tusen av dem. Någongång i framtiden ska jag försöka göra en bok eller två av materialet.






Text och foto: Mikael Good



Added 2020-08-22 13:32 | Permalink | Comments (4) | Comment

Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera

Diskussionen går stundtals het om de nyaste digitalkameror har allt för många finesser som de flesta fotograferna egentligen inte behöver men ändå får betala för. Det fick mig att ställa frågan om hur min idealkamera egentligen ser ut och om den finns på marknaden?


Dagens kameror blir allt dyrare och de får fler och fler funktioner som många användare hade kunnat vara utan. Personligen önskar jag att tillverkarna gjorde kameror som var mer renodlade bildmaskiner för fotografer, och inte stillbilds-/vlogg-/filmkameror fyllda med tekniskt lullull och menyer fyllda med en labyrint av olika inställningsmöjligheter.

Det har hänt att jag missat bilder för att jag oavsiktligt kommit åt en av alla dessa knappar och rattar som översvämmar kameran och gör den svårnavigerad för alla utom utbildade ingenjörer. Pekskärmsfunktionen ställer om kameran i tid och otid. Det har även hänt att jag oavsiktligt kommit åt filmknappen och filmat när jag desperat försökt fotografera. Botemedlet mot detta vore en enkel avskalad kamera som inte skymmer sikten för fotograferandet och samtidigt inte gör avkall på vare sig bild- och byggkvalitet.

Det finns redan några renodlade kameror för stillbild. I Leicas digitala M-serie finns kameror som är strippade från spakar och rattar och har lättöverskådliga menyer. Nackdelen är att de inte är lämpade för teleobjektiv och inte är särskilt billiga. När jag jobbar med reportage har jag oftast ett 18-135 eller ett 24-105 och ett 70-200 och ibland ett 70-400, tyvärr funkar de objektiven inte så bra tillsammans med en mätsökarkamera. Och de som kan slanta upp upp närmare 80 tusen för ett kamerahus och 34 tusen för ett 35mm objektiv är nog lätträknade. 

Jag önskar att fler tillverkare byggde kvalitativa och renodlade kameror a la Leica och på så vis drev ned priset till rimligare nivåer. De behöver inte möjligtvis ha en mätsökare, för min egen del duger en högupplöst elektronisk sökare gott, men de fick gärna ha mycket kugghjulsrsomantik och lättöverskådliga menyer där man inte drunknar i alla finesser och inställningsmöjligheter.  

Fuji har de kamerorna tänker nog en och annan läsare. Jag håller med om att Fujis kameror är trevliga. De har bländarring på objektiven och klassiska inställningsrattar. Men de skjuter tyvärr över målet med sina svårnavigerade menyer och mängden av knappar, vred och rattar, vilka är allt för lätta att komma åt och gör så att man oavsiktligt ändrar inställningarna.

Helst skulle jag vilja ha en Sony A9 som är strippad från filmfunktioner och allt annat chip chop, som har en tidsratt a la Fuji, skärm utan pekfunktion som går att vända inåt, ratt för +/- kompensation, enkla och snabbnavigerade menyer, och bara de knappar, vred och rattar som verkligen behövs för stillbildsfoto. Bländarinställningen vill jag kunna göra på objektivet, och jag vill ha en tydlig avståndsskala för hyperfokal.

Som komplement till en sådan kamera skulle en Leica M10-P vara utmärkt för mig. Tyvärr kostar den fortfarande för mycket begagnat, men om ett par år har den säkerligen kommit ned till en för mig rimlig prisnivå. Fram till dess får jag hålla till godo med min A9:a och M240 vilka jag köpt riktigt billigt begagnat. Det är oftast de kamerorna som jag tar med mig på reportage tillsammans med ett 24-105 till Sonyn samt ett 21 och 35mm till Leican.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-08-18 15:02 | Permalink | Comments (54) | Comment

"Svartvitt är fotografins sanna färg!"



Bildredaktörer och kommunikatörer som köper in bilder till olika publikationer efterfrågar ofta allmänna bilder på människor och miljöer. Därför kan det vara bra att inte glömma bort att ta den typen av bilder när man är ute på reportageresor. 




Jag tycker om att berätta med bilder och tänker ofta bildreportage när jag fotograferar. Därför är jag noga med att få med mig alla typer av bilder när jag är ute, och jag söker med varsam blick efter sådant som är värt att dokumentera. Det finns ofta en stor efterfrågan på allmänna bilder till artiklar och reportage och genom åren har jag fått många sådana bilder publicerade i olika tidningar och medier.



Tyvärr är det allt för sällan som jag får leverera bilder i svartvitt i Sverige. Det beror främst på att många svenska redaktörer och kommunikatörer inte förstått att "svartvitt är fotografins sanna färg" som Robert Frank uttryckte det! När jag levererat bilder utomlands är det sällan som de frågar om jag har bilderna i färg.




Bilderna i inlägget tog jag i södra Serbien i slutet av september 2018. Jag använde en Fujifilm X-T2 och ett 18-135.





Text och foto: Mikael Good



Added 2020-07-03 14:20 | Permalink | Comments (13) | Comment

Välkommen till förorten - stort bildreportage



De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.



Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 







Text och foto: Mikael Good



Added 2020-06-12 12:00 | Permalink | Comments (5) | Comment
1 2 3 ... 18 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer