"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Reporter, fotojournalist och rockfotograf. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

När ljuset inte riktigt räcker till



Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-02-09 11:04 | Permalink | Comments (3) | Comment

Årets sista och första publicerad bild



Under 2018 har jag haft fler bildpubliceringar än någonsin tidigare. Mina bilder har publicerats runt om i världen och har nått en mångmiljonpublik. Jag har även skrivit en hel del artiklar, och gjort ett antal reportage som har publicerats.



Den först bilden i inlägget togs i Smedbyparken i Huskvarna där Gica som var en hemlös rumänsk man mördades natten mellan 7 och 8 augusti. I samband med att domen föll i Jönköpings tingsrätt den 28 december placerade någon ett gravljus på platsen för att hedra hans minne. I och med att jag var bekant med Gica, har mordet på honom tagit mig hårt, och jag har engagerat mig för att han skulle begravas hemma i Rumänien, och för att det fruktansvärda som hände honom inte ska glömmas bort. 

Den andra bilden togs i en pingstkyrka i en bulgarisk stad där det pågår en väckelse bland den turkiska och romska minoritetsgruppen. Jag är djupt engagerad i romernas situation i Europa, och är full av tacksamhet för att de sakta men säkert börjar att få upprättelse. Idag är drygt 20% av Europas pingstvänner romer, och den siffran kan öka betänkligt nästa år. Jag har planerat in minst en resa till Balkan i år. Då ska jag träffa min romska bröder och systrar, och dokumentera deras liv.

Den första bilden publicerades den 31/12 och den andra 1/1. Jag försökte sälja in de svartvita varianterna, men tidningen valde att publicera i färg, trots att jag helt frankt påpekade att svartvitt är fotografins sanna färg!

Text och foto: Mikael Good



Added 2019-01-03 13:28 | Permalink | Comments (1) | Comment

Bilden på Gica är årets mest publicerade bild

En av de mest publicerade bilderna i Sverige det här året är bilden på Gica, en hemlös 48-årig rumän som misshandlades till döds av ett gäng tonåringar vid sin sovplats i Smedbyparken i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti.

Jag lärde jag känna Gica i och med mitt engagemang för utsatta EU-medborgare. Med hjälp av tolk kunde jag ha ett par djupare samtal med honom. Vid ett av de tillfällena frågade jag honom om det var ok att jag tog en bild på honom, han tackade vänligen men bestämt nej, han tyckte inte om att vara med på bild. Det var svårt att komma Gica in på livet. Han ville inte prata om sitt förflutna, och jag upplevde det som om han var på flykt från något. I samtal med hans syskon och närmaste vänner, efter hans död har jag fått den känslan bekräftad. Men han hade inte gjort något brottsligt, utan det var högst personligt skäl som gjorde att han lämnade sitt hemland för 10-15 år sedan, och gav sig ut på luffen genom Europa. En resa som fick ett mycket tragiskt slut i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti 2018.

Den enda bilden som jag har av Gica tog jag under ett informationsmöte för utsatta EU-medborgare på Hannas vardagsrum i Huskvarna den 14 april 2016. Tekniskt sett är det inte någon bra bild, men det är den enda bilden som jag har av Gica. I och med att jag har dokumenterat utsatta EU-medborgare i Huskvarna under ett par års tid, hörde media av sig till mig och frågade om jag hade någon bild av Gica. Efter att jag konsulterat Kyrkhjälpens ordförande bestämde vi att vi ville ge den mördade mannen ett ansikte, och lät dem publicera bilden på Gica. Jag profiterar inte på andra människors olycka, och bildarvodet som kommit in har gått till att täcka en del av kostnaderna för Gicas begravning i sin hemby i Rumänien.

När alla papper är klara kommer Gica att transporteras hem till Rumänien för att begravas i sin hemby. 150 000 kronor har samlats in för att täcka kostnaden för transport och begravning. Överskottet kommer att gå till Kyrkhjälpens arbete för utsatta EU-medborgare i Sverige, och i Rumänien. Klockan 13.00 i dag kommer åklagare, polis och socialförvaltning att hålla en presskonferens, där de kommer att meddela om vilket beslut som kommer att fattas mot den 14-åriga pojken och den 16-årig yngling som misstänks ha torterat och misshandlat Gica till döds.

Bilden på Gica är en av de mest publicerade i Sverige i år, men det är inte något som jag är stolt över. Jag hade hellre sett att den inte behövde publiceras, och att Gica fått leva, och kunnat återförenas med sina barn och sina syskon hemma i Rumänien.

Jag oroas över det mörker som breder ut sig över Sverige, och som sakta men säkert kväver oss. Det är dags att alla vi som tror på en bättre framtid reser oss upp, tänder ett ljus och skrämmer bort mörkret, och ger tillbaka människovärdet till alla dem som berövats det. Det är dags att vi öppnar våra hjärtan för de minsta och svagaste i samhället, oavsett deras härkomst. Det är dags att återta medmänskligheten och sätta den i centrum där den hör hemma!

Relaterade artiklar:
Misstänkt mord på en utsatt EU-medborgare i Huskvarna
Tonåringar i Huskvarna dödade en sjuk, svag och försvarslös man
Huskvarna tände ljus för mördad rumän

Text och foto: Mikael Good



Added 2018-11-19 09:42 | Permalink | Comments (4) | Comment

Människor från Indien



Jag har precis kommit hem från en reportageresa till Indien. Med mig hem har jag mängder av bilder och anteckningar. En artikel med tillhörande bilder har redan gått iväg till en tidning och kommer eventuellt att publiceras den 22 december.

I Indien har jag träffat många härliga och intressanta människor. En av dem är kvinnan på bilden. Hon tillhör Adivasi minoriteten och har jobbat på ett teplantage utanför en stad i norra Indien. När plantaget lades ned i början av året blev hon av med sitt arbete och försörjer sig nu på ströjobb. Nu lever hon på 1 dollar per dag. Jag träffade henne på en julfest som arrangerades av en svensk hjälporganisation och deras indiska samarbetspartners.

Text och foto: Mikael Good



Added 2017-12-21 17:19 | Permalink | Comments (1) | Comment

Den första julfesten i den kinesiska staden Joping



Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 



Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Ensamhet i ett land med 1,4 miljarder människor
Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått.



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan. När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.

Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.



Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good


Added 2016-12-24 12:17 | Permalink | Comments (2) | Comment
1 2 3 ... 4 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer