"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”



I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”
svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-07 19:03 | Permalink | Comments (5) | Comment

Rysslandsreportaget fick ny luft under vingarna

Ingen vill läsa gårdagens nyheter. Men ibland händer det ändå att gårdagens nyheter åter blir dagens nyheter och får en större spridning än när de först publicerades.



För några år sedan var jag i Ryssland på en reportageresa. Förutom att jag gjorde en hel del intervjuer och tog många bilder, passade jag även på att göra ett reportage om ett övergivet sjukhus i utkanten av St. Petersburg. Sjukhuset kallades Jayer enligt det uppsökande teamet från Doctors of the World som var mina ciceroner.



Det mesta av Rysslandsmaterialet publicerade i olika tidningar och trycksaker. Ett reportage om en kämpade småbarnsmamma rönte stort intresse från läsarna och översattes till finska, norska och engelska.



Trots att intresse fanns lyckades jag inte få in repet om Jayer i någon tidning. Men jag tyckte att det var för bra för att inte publiceras och därför la jag upp det i båda mina bloggar i maj 2013. Reportaget nådde snabbt 5000-6000 läsare, men efter ett par veckor svalnade intresset och besöken blev allt mer sporadiska.



I våras fick inlägget om Jayer ny fart. Det delades i en grupp för glömda platser på Facebook och tiotusentals nya läsare strömmade till. Inlägget är nu mitt mest lästa på min blogg på blogger.



Här kan du läsa reportaget "Jayer - Dödens hus": http://chasid68.blogspot.se/2013/05/jayer-dodens-hus.html



Text och foto: Mikael Good



Added 2017-09-15 10:35 | Permalink | Comments (1) | Comment

Simon arbetar mot prostitution och människohandel i Sverige.



Simon Häggström är chef för prostitutionsgruppen i Stockholm. Jag lyssnade nyligen på hans föredrag om prostitution och människohandel i Sverige. Simon berättade om den skrämmande verklighet som han möter i sitt arbete. En verklighet som många av oss inte känner till.

Trots att sexköp är olagligt i Sverige sedan 1 januari 2000 och att det finns även en stark kopplerilag köper var tionde svensk man sex någon gång i livet. Polisen saknar tyvärr resurser för att kunna efterleva lagen och stoppa den smutsiga handeln. Simon berättade att de flesta kvinnorna som säljer sex i Sverige kommer från Rumänien, Nigeria, Ryssland och Ukraina. I de flesta fallen är orsaken till att de prostituerar sig fattigdom. Jag frågade Simon om det var många romska kvinnor från Rumänien som lockades in i sexhandeln? Simon svarade att det är mest etniska rumänskor som kommer hit.



Även om kvinnorna i de allra flesta fallen kommer hit självmant luras de hit på falska premisser. Hallickarna berättar att de kan tjäna 1500 kronor för en halvtimmes sex och att de kommer att få behålla merparten. Vad de inte berättar är att kvinnorna får en skuld som de måste betala av och att de bara får behålla ett par hundralappar per kund samt att de måste vara tillgängliga för 10 torskar om dagen alla dagens och nattens timmar. De som tjänar de stora pengarna är de som sitter högst upp i de kriminella nätverken.

Myten om den lyckliga horan irriterar Simon. Det finns starka krafter i Sverige som lobbar för att prostitution ska legaliseras. Simon har inte någon förståelse för de krafterna och arbetar hårt för att krossa myten. I sitt arbete har Simon inte mött några lyckliga kvinnor utan uteslutande trasiga människor som oftast har psykiska problem och trauman på grund av det som de varit med om. Det finns inte en enda tjej som är lycklig eller stolt över att sälja sex. De gör det för att få pengar till sig själva eller till sina barns och familjers försörjning.



Simon är uppvuxen i en pastorsfamilj i Stockaryd i Småland. Även om han inte går till kyrkan regelbundet är hans tro stark och den ger honom trygghet, styrka och tröst i mötet med alla trasiga och lidande människor som han stöter på i sitt arbete. I sin ungdom funderade Simon på att bli pastor. Men han valde istället att bli polis. När man lyssnar på Simon framstår polisyrket nästan som ett kall för honom. Ett kall att hjälpa utsatta människor till ett bättre liv. Simon och hans kollegors arbete avskräcker torskar och de hjälper utsatta kvinnor att bryta sig loss och komma bort från gatan.

Simon Häggström har under flera års tid arbetat tillsammans med den ideella organisationen Talita, som arbetar med att ta kvinnor ut ur sexindustrin. Klicka på den följande länken om du vill läsa mer eller ge en gåva till Talitas arbete och på så vis göra en insats för kvinnor som utnyttjas i sexindustrin: http://www.talita.se/



Människohandel berör mig djupt och jag har kommit i kontakt med ämnet under reportageresor i Lettland, Rumänien och Ryssland. I Ryssland var det inte ovanligt att före detta barnhemsbarn lockades in i sexhandeln. Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att skriva om människohandel inom en nära framtid. Under ett par års tid har jag knutit kontakter och gjort research i ämnet. Förhoppningsvis kommer jag att försöka åka till Rumänien senare i år för att göra intervjuer och fotografera.

Text och foto: Mikael Good



Added 2017-06-09 11:09 | Permalink | Comments (0) | Comment

Inifrån en internatskola i Leningradskaya oblast, Ryssland

Boarding school

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.



På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.

Boarding school

Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good



Added 2016-06-23 15:58 | Permalink | Comments (3) | Comment

Julreportaget - En trygg famn för Lisa



Att få vara med och förändra en utsatt medmänniskas liv är den största gåvan som jag kan få. Jag är tacksam för alla de tillfällen som jag har fått vara med och betjäna medmänniskor som lever i fattigdom och utsatthet med de gåvor som Gud har gett mig och för alla de gångerna som jag har fått förmånen att få vara med och skapa en positiv förändring i deras liv. En av dem är den ryska småbarnsmamman Lisa som jag mötte i en nedgången lägenhet ett par mil söder om St. Petersburg i mars 2011.

Enligt traditionen hade jag tänkt skriva ihop ett julreportage. Men tyvärr har inte tiden räckt till i år och därför väljer jag att reprisera 2012 års julreportage - "En trygg famn för Lisa" som ingår i reportageserien de glömda barnen i Ryssland. Reportaget om Lisa har tidigare publicerats i magasinet Junia. Det har översatts till finska och engelska och jag tävlade med bilderna i Leica Oskar Barnack Award 2013.

Du kan läsa den rörande berättelse om Lisa och hennes kamp för att återfå vårdnaden för sin son här: http://chasid68.blogspot.se/2012/12/en-trygg-famn-for-lisa.html

Jag vill även passa på att önska dig en riktigt god Messiasafton och ett gott nytt år!

Text och foto: Mikael Good



Added 2015-12-24 10:40 | Permalink | Comments (1) | Comment
1 2 3 ... 13 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer