"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Coronaviruset slår hårt mot frilansfotografer



En del branscher har blivit hårt drabbade av den pågående coronapandemin. Några som drabbats hårt är frilansfotografer, som har fått se det ena uppdraget efter det andra bli inställt. De uteblivna uppdragen slår hårt mot många frilansare som redan hade en ansträngd ekonomi.



Att jobba som frilansfotograf eller reporter med inriktning på reportage är inte lukrativt. Slår man ihop allt arbete som krävs till ett reportage, såsom research, restid, kontakter, intervjuer, bildtagning, efterbearbetning, och renskrivning av text blir det inte någon hög timlön, gör man sedan avräkning på utrustning såsom kameror, objektiv och dator, blir förtjänsten ännu lägre. 



På Facebook ser jag att många av mina kollegor runt om i världen antingen sitter i karantän eller har begränsad rörelsefrihet. De lägger tid på att redigera bilder, vässa till texter, och drömma om vad de ska göra efter coronakrisen. Många har förlorat stora pengar på inställda resor. När man jobbar som frilans får man oftast betala resan själv, med förhoppning att få tillbaka pengarna när materialet publiceras. Det kan bli ett stort ekonomiskt avbräck om resan ställs in.

Även jag har drabbats. Under våren var det tänkt att jag skulle åkt på två reportageresor. En skulle gått till södra Asien och den här helgen var tanken att jag skulle åkt till Balkan. Men på grund av coronapandemin har bägge resorna blivit inställda, och det är osäkert om jag får tillbaka pengarna som jag lagt ut för hotell och flygresor.

Tanken var att jag skulle gjort en del bild- och textreportage, samt samlat på mig mer material till några egna projekt som jag jobbar med. Nu blir det tyvärr inte så, och det är högst osäkert om det blir några resor i höst eller nästa vinter eller vår. Även på hemmaplan ser det tunt ut med reportage. Sommarens uppdrag som festivalfotograf på en musikfestival är också osäkert. Och de övriga reportagen från lite olika platser i landet som jag tänkt göra, hänger också löst.

Jag sitter inte i sjön trots det ekonomiska avbräcket. Så länge som jag har ett jobb som redigerare på en dagstidning kan jag betala räkningar och mer därtill. Jag trivs med mitt arbete och mina kollegor, men reportagejobben sätter lite extra guldkant på tillvaron. Men jag är medveten om att alla fotografer inte är lika lyckligt lottade, och en del har fått börja sälja av utrustning för att kunna betala hyran och få mat på bordet.

För drygt tio år sedan blev jag av med mitt ordinarie arbete på en dagstidning och mina frilansuppdrag ungefär samtidigt. Det blev ett rejält avbräck på ekonomin. Men jag hade sparat i ladorna, och hade tillräckligt med pengar att ta av innan A-kassan kickade igång efter fem månader utan inkomst… Jag nödgades även att sälja av mina dyrare kameror och objektiv, och köpte istället en billig begagnad kamera och ett par objektiv, som jag kunde använda till ströjobb.



Bilderna i inlägget tog jag under en reportageresa till södra Serbien förra våren. Jag skulle varit med på en liknande tillställning i år, och jag hade nog varit i full färd med att umgås fram fler bilder om inte coronan hade satt punkt för planerna. Jag känner många av dem som är med på bilderna, och jag längtar efter att få möta mina romska bröder och systrar igen.


Text och foto: Mikael Good



Added 2020-05-09 18:59 | Permalink | Comments (4) | Comment

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”



I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”
svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-07 19:03 | Permalink | Comments (5) | Comment

En liten och kompetent fujikamera för reportage



Jag tycker om Fujis kameror! De har knappar, och rattar på precis rätt ställen, vilket gör kamerorna lättarbetade och omtyckta av reportage- och gatufotografer. Men på ett par viktiga punkter fallerar de tyvärr.



De senaste åren har jag haft en del olika Fujikameror, det är kameror som designats av entusiaster för entusiaster, och alla knappar och vred sitter precis där de ska. Men trots detta har jag aldrig varit riktigt nöjd med kamerornas egenskaper på höga ASA, eller autofokusens förmåga i dunkla miljöer. Till sist blev mitt missnöje allt för stor och jag valde att gå tillbaka till Sony, som har kameror som är betydligt bättre på höga ASA, och som ställer fokus snabbt och exakt. Men jag måste erkänna att jag gillar känslan i Fujis kameror, och skulle gärna se att både Sony och Fuji slog sina kloka huvuden ihop, och tog fram ett par riktigt bra kameror för entusiaster. 



Trots att jag har sålt bort det mesta av min Fujiutrustning har jag valt att behålla en Fujikamera – XE-2. Det är en liten smidig och kompetent kamera som fortfarande levererar trots att den har fem år på nacken. Särskilt bra blir det i svartvitt, den är en av de bästa digitalkamerorna för svartvitt. I mitt tycke har XE-2:an den bästa Fujisensorn, den har hyffsat snabb autofokus, och den levererar filmlika RAW-filer på höga ASA, tyvärr lider den av smearing i JPG, men kör man i RAW kommer man förbi det problemet.



Det enda som jag saknar är bildstabilisering, vilket är väldigt användbart vid fotografering i dunkla miljöer. Det är lite märkligt att Fuji inte kan bygga in stabilisering i ett kamerahus som är något större än Sonys A6000-serie som har stabilisering. I en kommande XE-4 vore det ultimat om Fuji inkluderar bildstabilisering. De får gärna ge den bättre egenskaper på höga ASA, och något snabbare autofokus. En sådan kamera skulle kunna bli mumma för reportagefotografer. 



Jag använder oftast XE-2:an med ett Fuji 18/2, ibland i kombination med en Ricoh GW-3 vidvinkellins. Bilderna i inlägget tog jag förra året med en Fujifilm XE-2 och ett 18/2 under en reportageresa till södra Serbien. Tanken var att jag skulle återvänt dit i maj för att besöka mina romska vänner, och fortsätta mitt arbete med att dokumentera den pågående karismatiska väckelsen bland romer i landet, men Coronaviruset satte käpparna i hjulet för mig denna gången...





Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-05 18:29 | Permalink | Comments (6) | Comment

Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset



Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.



För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.



Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.



Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.



Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.



Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good



Added 2020-02-28 12:10 | Permalink | Comments (7) | Comment

Orsakerna bakom tiggeriet

De senaste åren har tiggeridebatten böljat fram och tillbaka i landet. Många har åsikter i frågan men det är få som har försökt hitta de egentliga orsakerna bakom, och ställt frågan varför de som tigger kommer hit? Några som har försökt skapa sig en bild är Bayerischer Rundfunk, som träffade några av dem som tigger på gatorna i München och bestämde sig för att följa med dem hem till Rumänien.



I en dokumentär av Anna Tillack som visades på Bayerischer Rundfunk (BR) den 29 november 2019, följer en reporter med en romsk kvinna som tigger för sitt uppehälle på gatorna i München till hennes hemby Tufanu i Pauleascadalen i Rumänien. Det visar sig snart att kvinnan inte är del av något organiserat gäng, hon tigger för att hon inte har något annat val. I hennes hemby Tufanu är arbetslösheten hög , män och kvinnor åker till andra EU-länder med hopp om jobb eller för att tigga och på så sätt försörja sina familjer, medan de äldre i samhället tar hand om barnen.

Dokumentären är på tyska. Men om du behärskar språket är den väl värd att se, då den rätar ut en del frågetecken om orsakerna varför människor tigger: https://youtu.be/iLB1ji4WrDk



Det kändes lite märkligt för mig att se dokumentären. När jag var i Tufanu 2014, träffade och pratade jag med många av dem som är med i BR:s dokumentär. Några av dem som är med var barn när jag var där, nu är de vuxna, och som så många andra vuxna från byn tigger de i andra europeiska länder. När jag var där tiggde de flesta från Tufanu i Österrikiska Salzburg, sedan ett par år tillbaka har de precis som människorna i grann byarna, börjat resa till München, Stockholm, Jönköping, Linköping med flera städer.

Sedan mitt besök har det hänt en del positivt i Tufanu. 2015 byggdes byskolan ut med medel från Norge. Och lärarna får hjälp med transport till och från skolan av den rumänsk missionsorganisationen Somebody Cares Romania som arbetar i området. Tidigare kunde lärarna inte ta sig till skolan när det regnade, då den enda vägen dit är en uttorkad flodbädd som svämmas över när det regnar. Missionsorganisationen har även byggt ett missionshus, där de har söndagsskola och aktiviteter för barn och ungdomar. De har även dragit en vattenledning över berget så att byinvånarna har tillgång till rent vatten. Men fortfarande är arbetslösheten hög, och så länge den är det kommer de vuxna Tufanuborna precis som så många andra rumäner, att fortsätta att resa till andra EU-länder med hopp om jobb och inkomst. Orsakerna bakom tiggeriet är allt som oftast arbetslöshet, i kombination med fattigdom, diskriminering och utanförskap.








Text och foto: Mikael Good



Added 2020-02-27 12:05 | Permalink | Comments (6) | Comment
1 2 3 ... 8 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer