"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Rīgas Centrāltirgus



De senaste tio åren har jag varit i Lettland på många uppdrag som reporter och fotograf. En plats som jag gärna återkommer till när jag har lite tid över är Rīgas Centrāltirgus (The Riga Central Market).


























































































Text och foto: Mikael Good



Added 2017-09-28 21:29 | Permalink | Comments (0) | Comment

Avfolkningen går med racerfart på den lettiska landsbygden



I ett hus i ett samhälle på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-årsåldern som hette Maija. När Maija växte upp under frihetstiden på 20- och 30-talet bodde ett par tusen personer i det välmående samhället där de flesta arbetade på små familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.



När Sovjetunionen ockuperade Lettland 1945 krävdes marken in till staten och ett stort kollektivjordbruk anlades och fler människor flyttade in. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda positiva som hände var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut. 



Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 och på de 25 år som har gått sedan dess har antalet invånare i samhället krympt rejält. Det stora bostadområdet mitt i samhället som byggdes under sovjettiden ekar tomt och håller på att återerövras av naturen. Butikerna har slagit igen och det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis flyttades till en grannkommun för ett par år sedan.



Trots att samhället inte ligger mer än 80 km från huvudstaden Riga har avfolkningen gått med racerfart. Arbetslöshet och fattigdom tvingade många att bryta upp och flytta till jobben i Riga eller utomlands. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från skorstenarna och att det lyste i ett och annat fönster men de flesta husen gapade tomma. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället. 

   

När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. Hon skötte sedan gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa på grund av starr orkade hon inte driva den längre. Nu sitter hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket, medan hon väntar på att Inese från hemtjänsten ska komma på besök och ge henne lite ljus i den grå vardagen. 



Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar. Inese ger Maija en varm kram och säger:

- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.



Det har gått snart 10 år sedan jag besökte Maija. Nu har hon fått somna in och har vandrat vidare till den eviga festen i himlen där hon säkerligen har återförenats med sina föräldrar och vänner. Hennes hus står tomt och naturen håller sakta men säkert på att återerövra hennes mark.

Klicka på den följande länken om du vill vara med och ge ditt stöd till utsatta medmänniskor i Lettland: http://hjartatillhjarta.se/lettland/

Text och foto © Mikael Good

*Maija och Inese heter egentligen något annat



Added 2015-09-07 14:33 | Permalink | Comments (1) | Comment

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla



Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.



Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.



Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.

Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Jag hoppas att SVT köper in den lettiska dokumentären och översätter den till svenska och visar den för svenska barn- och ungdomar på UR.

Text och foto: Mikael Good


Added 2014-04-11 09:40 | Permalink | Comments (1) | Comment

Clint Eastwood och fotograferande skådepelare (EDIT)



Jag håller på och jobbar på ett rep om en lettisk kvinna och hennes fosterdotter. Kvinnans man som dog för fem år sedan såg ut som en exakt kopia av Clint Eastwood. Men man behöver inte vara Clint Eastwood för att vara en hjälte. Både kvinnan och hennes framlidne make är några av alla de vardagshjältarna som man nästan aldrig får höra talas om. Ni kommer att kunna läsa reportaget och ta del av bilderna i nästa nummer av medlemstidningen Hjärtat som kommer i februari. 

På tal om Clint Eastwood snackas det om fotograferande skådespelare och de flesta anser att de ska hålla sig till skådespeleriet och låta andra ta hand om fotograferandet. Trots att det finns gott om exempel på dem som har lyckats bra i bägge miljöerna. Ett exempel är Jeff Bridges som förutom att han är en firad skådespelare även håller en mycket hög fotografisk klass. I över 20 års tid har han fotat sin kollegor och sin arbetsmiljö med sin Widelux F8 kamera.

(Edit) På grund av allt för många off topic frågor valde jag att stryka den sista formuleringen i min artikel här på Fotosidan och radera kommentarerna. Precis som i forumen på Fotosidan förbehåller jag mig rätten att radera kommentarer som inte håller sig till ämnet och som inte följer en god samtalston. slutformuleringen finns dock kvar i min andra blogg på blogger om någon skulle vilja läsa den: clint-eastwood-och-fotograferande (Edit)

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.



Added 2014-01-17 12:52 | Permalink | Comments (3) | Comment

Julreportaget - Julfesten är över för Aija


Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.


Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.


Bäst i klassen
Snart har alla klasser framfört sina små bidrag och det är dags för rektorn att dela ut diplom. En av dem som får diplom är Aija, den lilla tjejen som sjöng och dansade så bra. Hon är sju år och går i första klass. Diplomet får hon för att hon både är omtyckt av sina klasskompisar och en av de bästa eleverna i sin klass. Efter diplomutdelningen får alla barn varsin julklapp och en stor påse med godis och frukt. Festen går mot sitt slut, för barnen innebär det att skolterminen är slut och ett par veckors välbehövligt jullov väntar. Jag ser mig om i salen efter lilla Aija. Det är lite rörigt när alla ska säga hej då till sina vänner, samtidigt som man ska leta upp mamma eller pappa i mängden av anhöriga. Så ser jag henne stå tryckt emot en vägg, borta är det glada leendet och stora tårar rullar utmed hennes kinder. Jag inser att det inte finns någon stolt mamma vid hennes sida, hon står där helt ensam med sitt diplom, sin julklapp och sin godispåse.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.


Istället för stödundervisning
Aijas skola är en special- och internatskola för barn med lättare funktionshinder, sociala och mentala. Skolan drivs av lettiska staten. I Lettland finns inget utbyggt system för assistenter eller extra stödundervisning, många barn som i Sverige skulle ha gått i en vanlig skola, går istället på sådana här specialskolor. Jag har lite svårt att förlika mig med tanken, varför ska Aija, som för mig verkar vara en skärpt och vaken tjej, gå på en internatskola för barn med olika former av utvecklingsstörningar? Samtidigt förstår jag att hon här får det där extra stödet hon ändå behöver, klasserna är mindre och lärarna hinner ge varje elev mer tid och kan anpassa undervisningen mer individuellt till barnens behov.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.


En underbar liten tjej
Fröken tittar på klockan och jag förstår att det är dags för Aija att ge sig iväg, bussen från barnhemmet väntar redan och hon ska hinna få i sig lite lunch innan hon sticker. Hon vinkar glatt hej då till oss och springer iväg, tårarna som rann på kinderna tidigare är glömda. Hon verkar glad och ganska tillfreds med sin situation, ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur någon kunnat överge en så underbar liten tjej. Jag ber och hoppas att hon ska ha människor runt sig som ger henne allt det stöd och den uppmuntran som hon behöver för att utvecklas till den hon är tänkt att vara.

Text: Marita Good. Foto: Mikael Good, All Rights reserved.

Om du vill stötta arbetet med funktionshindrade barn och vuxna i Lettland, så skulle jag vilja tipsa dig om Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som med hjälp av sina samarbetsorganisationer i Lettland bedriver ett mycket bra arbete i Lettland. Hjärta till Hjärta har ett så kallat 90-konto, som är en garant för dig som givare att dina pengar verkligen går ditt de ska. Om du vill ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in din gåva på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva Lettland 2013"

Jag vill även passa på att önska alla mina läsare en riktigt trevlig Messiasafton tillsammans med nära och kära!

Reportaget gjordes den 21 december 2006 och har tidigare publicerats i tidningen Junia. Aija heter egentligen något annat.
 



Added 2013-12-24 10:28 | Permalink | Comments (6) | Comment
1 2 3 ... 13 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer