"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Judoklubben på barnhemmet i Bulgarien



I en stad i norra Bulgarien stöder den svenska biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta och deras bulgariska samarbetspartner en judoklubb som startats på ett barnhem av judotränaren och pastorn Lubomir som har ett stort hjärta för utsatta barn och ungdomar.

Församlingen som pastorn arbetar i har tidigare besökt barnhemmet vid större högtider och delat ut kläder, presenter och arrangerat fester för barnen och ungdomarna. Barnen på barnhemmet tillhör den romska minoriteten och de är föräldralösa eller har blivit övergivna av sina föräldrar. Lubomir såg att barnen var understimulerade och inte hade så mycket att göra på sin fritid. När barnhemsbarnen fyller 18 är de myndiga och måste lämna barnhemmet oavsett om de är mogna för det eller inte. Många av dem flyttar till de större städerna. De före detta barnhemsbarnen vet inte riktigt hur de ska klara sig i samhället och blir lätta byten för hallickar och kriminella vilket leder till att många unga kvinnor hamnar i prostitution och många unga män i kriminalitet.

Tillsammans med Lubomir bestämde sig Hjärta till Hjärta för att starta ett projekt där barnhemsbarnen fick lära sig samarbeta, vara tillsammans och bygga upp sin självkänsla. I och med Lubomirs judokunskaper bestämde de sig för att starta en judoklubb på barnhemmet. Hjärta till Hjärtas bulgariska samarbetspartner och Lubomir tog kontakt med rektorn på barnhemmet som var mycket tillmötesgående och tacksam för att någon ville göra något för barnen och han ställde gymnastiksalen till deras förfogande. Den var dock mycket nedgången men efter en del renovering och finputs är den nu en fullt fungerande träningslokal.

18 barn och ungdomar var med när judoklubben startade i april. Nu har det gått ett drygt halvår och idag är 37 barn och ungdomar med i klubben. Lubomir har kontakt med judoklubbar runt om i Bulgarien. Under våren och sommaren har de varit med på tävlingar i närliggande städer. I somras åkte de på judoläger till en annan bulgarisk stad. Förutom att han är tränare har Lubomir och hans fru engagerat sig i barnhemsbarnen och bjudit in dem till en social gemenskap som många av dem inte upplevt tidigare.

Lubomir reser i stort sett dagligen till barnhemmet och han är mycket engagerad i barnen och ungdomarna. I och med sitt engagemang har han kommit mycket nära barnen och ungdomarna. Men trots att han har sett och upplevt mycket blev han mycket tagen av en av tonårstjejerna som är med i judoklubbens historia. Läs mer om henne i Lubomirs brev till Hjärta till Hjärtas bulgariska samarbetpartner här nedan.

Hej vänner!

Jag skriver till er angående en av ungdomarna på barnhemmet som är med i judoklubben. Hon heter Albena och kommer från ett litet samhälle i mellersta Bulgarien. Hon blev bortgift när hon bara var elva år och efter en tid skilde hon sig från pojken hon gift sig med. Hon flyttade tillbaka till sin mamma som sålde henne till flera olika hallickar i Tyskland, detta upprepades flera gånger tills hon fyllde 16 år. Den siste hallicken plågade och slog henne mycket. Till slut lyckades hon fly från honom och kom tillbaka till sin mamma i Bulgarien. Albena var inte välkommen hem till sin mamma, eftersom hon inte tjänade några pengar. Hon blev tillsammans med en kille från en grannby, men han tvingade henne att prostituera sig. Efter en tid fick polisen tag i henne, och hon kom till ett kriscenter i grannbyn. Därifrån blev hon skickad till barnhemmet i norra Bulgarien. Albena lider av artrit - reumatism och har även köldallergi. Hennes skelett blir snett och hon har blödningar i huden. Hennes dröm är att ha ett eget hem, att få gå en kurs i konst och teckning, att designa kläder eller att bli frisör.

Med vänlig hälsning

Lubomir, judotränare*

Av hänsyn till Lubomir och Albena har jag valt att inte skriva deras riktiga namn.

Text: Mikael Good. Foto: Bulgarian Aid Mission

 



Added 2016-10-24 10:45 | Permalink | Comments (0) | Comment

Följ med hem till de utsatta EU-medborgarnas hembyar



Det är många som frågar sig hur det ser ut i de utsatta EU-medborgarna som tigger på våra gators hembyar? I bildspelet som du hittar längre ned i artikeln kan du följa med och se hur det ser ut i några av de byarna i Rumänien varifrån en del av de utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna i Sverige kommer.

Tanken med bildspelet är att visa hur det ser ut hemma hos de utsatta EU-medborgarna som tigger och låta det bli en motvikt mot alla de felaktiga rykten om romer som sprids i Sverige. Att de lever lyxliv och bor i fina hus hemma i Rumänien och Bulgarien. Bilderna i bildspelet har jag tagit i några romska byar i Rumänien. En del av människorna i byarna har tidigare varit i Sverige och Österrike där de har försörjt sig på att panta burkar eller tigga.

När jag fick höra de romska musikerna Catalin Vlads och Stefanica Gheorges tolkning av Goran Bregovićs sång Ederlezi kontaktade jag dem och bad att få används sången i ett bildspel som jag höll på att arbeta med. Catalin Vlad är en klassisk gitarrist av yppersta klass. Stefanica Gheorge är en mycket skicklig cellist som går på en masterutbildning i Bukarest, Rumänien. Efter att de sett mina bilder tackade de genast ja.



Bildspelet har tidigare visats på Rysk TV och många av bilderna har visats på SVT och publicerats i olika svenska tidningar och magasin. Det är inte omöjligt att jag inom en nära framtid kommer att lägga upp en längre variant av bildspelet i svartvitt där jag i så fall kommer att samarbeta med en grupp som spelar traditionell romsk folkmusik.

Till vardags arbetar jag på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta. Genom direkta åtgärder inom utbildning, hälsovård, försörjning och strukturpåverkande åtgärder (identitet och ägande) samt opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens romer. En förändring som gör det möjligt för dem att en gång för alla kan bryta sig ur fattigdom och förtryck och få samma medborgerliga rättigheter som sina rumänska grannar.  

Text och foto: Mikael Good 



Added 2016-01-30 11:24 | Permalink | Comments (1) | Comment

Mina artiklar om Europas mest utsatta grupp har nått miljontals läsare



De senaste två åren har många av mina artiklar och fotografier publicerats i olika media. De flesta artiklarna handlar om ett ämne som ligger mig djupt om hjärtat - romernas utsatta situation i Europa. Det är svårt att mäta hur många läsare som sammanlagt har nåtts men mellan tummen och pekfingret gissar jag på ett par miljoner.



Det är helt ofattbart att en hel folkgrupp blir kollektivt diskriminerad och utstött på grund av sitt ursprung. Romer har funnits i Europa i över 1000 år med de behandlas fortfarande som illegala invandrare eller andra klassens medborgare i många europeiska länder.

Bedroom

Jag använder mig främst av pennan och kameran i kampen för romernas rättigheter. Det är mer än dags att vi lägger historien bakom oss och inkluderar romerna i vår europeiska gemenskap. Om vi gör upp med våra egna fördomar och väljer att behandla romerna som våra medmänniskor är jag övertygad om att vi kan knyta viktiga vänskapsband som river ned fördomar och skapar förbrödring.



Ordet rom är romanesh för människa. Oavsett nationalitet, etnicitet, religiös tro och könstillhörighet är vi alla romer och Gud älskar oss precis som vi är.

Ismael

På följande sida kan du ta del av en länklista som leder till  reportage och artiklar som jag har skrivit om romernas situation de senaste två åren: http://chasid68.blogspot.se/2015/11/mina-artiklar-om-en-utsatt-grupp-i.html

Förutom ovanstående artiklar har jag även levererat en hel del bilder till TV, tidningar och webb och ställt upp på en hel del intervjuer i Radio, TV och tidningar.

Text och foto: Mikael Good



Added 2015-11-20 13:46 | Permalink | Comments (3) | Comment

Avfolkningen går med racerfart på den lettiska landsbygden



I ett hus i ett samhälle på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-årsåldern som hette Maija. När Maija växte upp under frihetstiden på 20- och 30-talet bodde ett par tusen personer i det välmående samhället där de flesta arbetade på små familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.



När Sovjetunionen ockuperade Lettland 1945 krävdes marken in till staten och ett stort kollektivjordbruk anlades och fler människor flyttade in. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda positiva som hände var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut. 



Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 och på de 25 år som har gått sedan dess har antalet invånare i samhället krympt rejält. Det stora bostadområdet mitt i samhället som byggdes under sovjettiden ekar tomt och håller på att återerövras av naturen. Butikerna har slagit igen och det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis flyttades till en grannkommun för ett par år sedan.



Trots att samhället inte ligger mer än 80 km från huvudstaden Riga har avfolkningen gått med racerfart. Arbetslöshet och fattigdom tvingade många att bryta upp och flytta till jobben i Riga eller utomlands. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från skorstenarna och att det lyste i ett och annat fönster men de flesta husen gapade tomma. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället. 

   

När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. Hon skötte sedan gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa på grund av starr orkade hon inte driva den längre. Nu sitter hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket, medan hon väntar på att Inese från hemtjänsten ska komma på besök och ge henne lite ljus i den grå vardagen. 



Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar. Inese ger Maija en varm kram och säger:

- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.



Det har gått snart 10 år sedan jag besökte Maija. Nu har hon fått somna in och har vandrat vidare till den eviga festen i himlen där hon säkerligen har återförenats med sina föräldrar och vänner. Hennes hus står tomt och naturen håller sakta men säkert på att återerövra hennes mark.

Klicka på den följande länken om du vill vara med och ge ditt stöd till utsatta medmänniskor i Lettland: http://hjartatillhjarta.se/lettland/

Text och foto © Mikael Good

*Maija och Inese heter egentligen något annat



Added 2015-09-07 14:33 | Permalink | Comments (1) | Comment

Det lilla huset som inte finns på kartan



Trots att människor har bott i byarna i Pauleascaområdet sedan 1940-talet räknas det ändå som en illegal bosättning och finns inte med på officiella kartor. Enligt rumänsk lagstiftning har man rätt att bli laglig ägare om man har bott på en och samma plats i minst 30 år.



I Pauleascaområdet i länet Arges i Rumänien finns de tre små byarna Troislav, Tinca och Tufanu. De flesta av de drygt 4000 invånarna tillhör minoritetsgruppen Rudari*. Många av husen byggdes i slutet av 1940-talet på mark som de blev tilldelade av den gamla kommunistregimen. I samband med att Rumänien blev fritt från kommunismen genomfördes en stor jordreform där de gamla ägarna fick tillbaka marken som de berövats på under kommunismen samtidigt som de flesta av landets 22 miljoner invånare fick en bit mark och äganderätt till sina bostäder. Tyvärr exkluderades många romer och rudari från denna jordreform och den besittningsrätt de haft under kommunistregimen är nu ifrågasatt.



De tidigare markägarna, som fått tillbaka sina egendomar, vill inte ha otillåten bebyggelse på sin mark. Tyvärr är det inte ovanligt att människor i byarna vräks från hus som har varit i deras familjers ägo i 25 år eller mer. Husen demoleras sedan av grävskopor och schaktmaskiner. Familjerna blir hemlösa. När en av kvinnorna I byn förstod att min kollega Rickard talar flytande rumänska skyndade hon snabbt iväg till sitt hus för att hämta ett dokument som hon ville att han skulle titta på. Kvinnan presenterade sig som Florina, hon är 24 år gammal och bor i ett nybyggt litet hus som är något mindre än en friggebod tillsammans med sin man Nicolae och deras dotter.
– Jag kan varken läsa eller skriva. Snälla, läs och förklara för mig vad det står i det här dokumentet som min man och jag har fått från skogsbolaget, säger Florina med mycket vädjan och oro i rösten när hon räcker det till Rickard.



Rickard tog god tid på sig att läsa och berätta vad som står i dokumentet. På krånglig byråkratrumänska stod det att det statliga skogsbolaget som äger marken där huset står vill att Florina och hennes man infinner sig i rätten. Om det inte gör det kommer huset att demoleras. Rickard ser att datumet för rättegången är passerat. När Florina får höra det blir hon genast orolig för att de ska bli vräkta från sitt hus och att skogsbolaget ska komma och demolera det precis som de gjorde med grannhuset förra vintern.



Florina och Nicolae förlorade striden om sitt hem. Sedan några månader står huset öde och väntar på att bli grävskopornas rov. Familjen har flyttat in hos Nicolaes föräldrar som har ett större hus, ett hus som inte är lika utsatt för väder och vind. Det bör påpekas att skogsbolaget oftast ser genom fingrarna på illegala bosättningar i området. Men enligt skogsbolaget hade familjen byggt sitt hus på en olämplig plats och därför fick de ett rivningsföreläggande. På nationell nivå i Rumänien förs det samtal om att alla fastigheter bör registreras och att tydliga direktiv för bostäder ska tas fram. Förhoppningsvis kommer även frågan om bostadssituationen för nationella minoriteter att tas upp och förbättras.



Genom åren har Hjärta till Hjärta som både Rickard och jag arbetar för varit med och hjälpt många romska familjer att få äganderätt till sina bostäder. I år har Hjärta till Hjärta tillsammans med kommunen i Gradinari och en rumänsk hjälporganisation sett till så att 115 familjer fått äganderätt till sina bostäder. Nästa steg blir att försöka få till ett liknande projekt i Pauleasca-området.  

Text och foto: Mikael Good

*Rudarernas ursprung är höjt i dunkel. En del tror att de är romer som har förlorat sitt språk och sina traditioner. En del tror att de är en rest av Dakerna som som bodde i Rumänien innan Rumänerna kom till landet. En del tror att de är en blandning mellan olika folkslag som tagits som krigsfångar i krig med det Ottomanska riket och som sedan förslavats. En del tror att rudarerna kan vara en av Israels förlorade stammar.

Artikeln har tidigare publicerats i gatutidningen Dik Manusch nummer 3/2015. 



Added 2015-08-24 11:11 | Permalink | Comments (1) | Comment
1 2 3 ... 8 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer