"Måla med ljus - Les Grands Moments"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

"Svartvitt är fotografins sanna färg!"



Bildredaktörer och kommunikatörer som köper in bilder till olika publikationer efterfrågar ofta allmänna bilder på människor och miljöer. Därför kan det vara bra att inte glömma bort att ta den typen av bilder när man är ute på reportageresor. 




Jag tycker om att berätta med bilder och tänker ofta bildreportage när jag fotograferar. Därför är jag noga med att få med mig alla typer av bilder när jag är ute, och jag söker med varsam blick efter sådant som är värt att dokumentera. Det finns ofta en stor efterfrågan på allmänna bilder till artiklar och reportage och genom åren har jag fått många sådana bilder publicerade i olika tidningar och medier.



Tyvärr är det allt för sällan som jag får leverera bilder i svartvitt i Sverige. Det beror främst på att många svenska redaktörer och kommunikatörer inte förstått att "svartvitt är fotografins sanna färg" som Robert Frank uttryckte det! När jag levererat bilder utomlands är det sällan som de frågar om jag har bilderna i färg.




Bilderna i inlägget tog jag i södra Serbien i slutet av september 2018. Jag använde en Fujifilm X-T2 och ett 18-135.





Text och foto: Mikael Good



Added 2020-07-03 14:20 | Permalink | Comments (13) | Comment

Välkommen till förorten - stort bildreportage



De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.



Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 







Text och foto: Mikael Good



Added 2020-06-12 12:00 | Permalink | Comments (5) | Comment

Coronaviruset slår hårt mot frilansfotografer



En del branscher har blivit hårt drabbade av den pågående coronapandemin. Några som drabbats hårt är frilansfotografer, som har fått se det ena uppdraget efter det andra bli inställt. De uteblivna uppdragen slår hårt mot många frilansare som redan hade en ansträngd ekonomi.



Att jobba som frilansfotograf eller reporter med inriktning på reportage är inte lukrativt. Slår man ihop allt arbete som krävs till ett reportage, såsom research, restid, kontakter, intervjuer, bildtagning, efterbearbetning, och renskrivning av text blir det inte någon hög timlön, gör man sedan avräkning på utrustning såsom kameror, objektiv och dator, blir förtjänsten ännu lägre. 



På Facebook ser jag att många av mina kollegor runt om i världen antingen sitter i karantän eller har begränsad rörelsefrihet. De lägger tid på att redigera bilder, vässa till texter, och drömma om vad de ska göra efter coronakrisen. Många har förlorat stora pengar på inställda resor. När man jobbar som frilans får man oftast betala resan själv, med förhoppning att få tillbaka pengarna när materialet publiceras. Det kan bli ett stort ekonomiskt avbräck om resan ställs in.

Även jag har drabbats. Under våren var det tänkt att jag skulle åkt på två reportageresor. En skulle gått till södra Asien och den här helgen var tanken att jag skulle åkt till Balkan. Men på grund av coronapandemin har bägge resorna blivit inställda, och det är osäkert om jag får tillbaka pengarna som jag lagt ut för hotell och flygresor.

Tanken var att jag skulle gjort en del bild- och textreportage, samt samlat på mig mer material till några egna projekt som jag jobbar med. Nu blir det tyvärr inte så, och det är högst osäkert om det blir några resor i höst eller nästa vinter eller vår. Även på hemmaplan ser det tunt ut med reportage. Sommarens uppdrag som festivalfotograf på en musikfestival är också osäkert. Och de övriga reportagen från lite olika platser i landet som jag tänkt göra, hänger också löst.

Jag sitter inte i sjön trots det ekonomiska avbräcket. Så länge som jag har ett jobb som redigerare på en dagstidning kan jag betala räkningar och mer därtill. Jag trivs med mitt arbete och mina kollegor, men reportagejobben sätter lite extra guldkant på tillvaron. Men jag är medveten om att alla fotografer inte är lika lyckligt lottade, och en del har fått börja sälja av utrustning för att kunna betala hyran och få mat på bordet.

För drygt tio år sedan blev jag av med mitt ordinarie arbete på en dagstidning och mina frilansuppdrag ungefär samtidigt. Det blev ett rejält avbräck på ekonomin. Men jag hade sparat i ladorna, och hade tillräckligt med pengar att ta av innan A-kassan kickade igång efter fem månader utan inkomst… Jag nödgades även att sälja av mina dyrare kameror och objektiv, och köpte istället en billig begagnad kamera och ett par objektiv, som jag kunde använda till ströjobb.



Bilderna i inlägget tog jag under en reportageresa till södra Serbien förra våren. Jag skulle varit med på en liknande tillställning i år, och jag hade nog varit i full färd med att umgås fram fler bilder om inte coronan hade satt punkt för planerna. Jag känner många av dem som är med på bilderna, och jag längtar efter att få möta mina romska bröder och systrar igen.


Text och foto: Mikael Good



Added 2020-05-09 18:59 | Permalink | Comments (4) | Comment

New Delhi har klassificerats som en röd zon



Trots att få fall av Corona rapporterats i Indien beordrade dess regering en total stängning av landet den 25 mars. Detta begränsade rörelsefriheten för Indiens 1,3 miljarder invånare. Tanken var att stängningen skulle hävts den 3 maj. Men enligt ett regeringsbeslut den 1 maj förlängs den nu till mitten av maj. 



New Delhi är världens folkrikaste stad och i vanliga fall myllrar den av liv. Överallt finns det människor, och många har flyttat till staden från närliggande regioner för att kunna försörja sig.  I staden finns det i normala fall mängder av gatuförsäljare, som säljer kläder, skor, mat, blommor, med mera. Många av dem kommer från andra regioner i landet, och de får betalt i procent av vad de sålt under dagen. Många grovarbetare jobbar som daglönare och de köar dagligen efter jobberbjudanden på byggen eller vägarbeten som ska ge dem ett par hundra rupies i lön.



Andra yrkeskategorier såsom vakter, hotell- och restaurangpersonal, Tuc Tuc- och taxichaufförer har ingen fast inkomst utan är beroende av dricks för att kunna överleva. Här och där kan man även se tiggare som försörjer sig genom att be förbipasserande om allmosor. Hundratals miljoner människor försörjer sig på det viset i New Delhi och i andra större och medelstora städer i landet. Men i och med restriktionerna i samband med coronapandemin har de flesta av dem blivit arbetslösa och förlorat sin inkomst.



På grund av detta har migrationen varit enorm då  enorma skaror med människor har begett sig till sina hemorter där det är lättare för dem att överleva. Oftast har de fått gå till fots då bussar och tåg ställts in. Det är inte ovanligt att de har tagits illa emot då de kommit tillbaka till sina hemorter. Mycket på grund av smittorisken, deras grannar är rädda för att bli smittade av corona, och denna rädsla har på olika vis gått ut över hemvändarna. 



Nedstängningen av landet har haft effekt. Bara 37 000 bekräftade smittofall och runt 1200 dödsfall har rapporterats från Indien. De omfattande restriktionerna som infördes den 25 mars skulle egentligen ha hävts den 3 maj. Men landets premiärminister Narendra Modi meddelande den 1 maj att restriktionerna förlängs till mitten av maj i områden med stor smittspridning. Beroende på hur smittspridningen och risken för den ser ut kommer landet att delas upp i tre zoner – röd, orange och grön. I de gröna zonerna kommer restriktionerna att lättas, och där kommer livet i stort sett kunna återgå till det normala från och med den 3 maj.

Alla New Delhis 14 distrikt har klassificerats som en röd zon. Det innebär att resande inte är tillåtet. Alla förskolor, skolor och universitet ska hållas stängda, likaså restauranger och biografer. Men kyrkor, tempel och moskéer får hålla öppet för ett begränsat antal människor. Det är också tillåtet att besöka sjukhus, apotek och livsmedelsbutiker.



Jag vet inte hur det har gått för människorna på bilderna, många av dem levde på det som de tjänade varje dag. Idag har de flesta av dem ingen möjlighet till försörjning, en del har säkert begett sig hem till sina hemorter, medan andra stannat kvar i hopp om att allt snart ska återgå till det normala.



Bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II och en Sony A6500 med ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good



Added 2020-05-02 12:21 | Permalink | Comments (2) | Comment

New Delhi efter mörkrets inbrott



För en dryg månad sedan publicerade jag ett bildreportage i min blogg med bilder på människor som bor och arbetar i närheten av av Indiens mest ökända gata – GB Road i New Delhi. Nu har jag hittat några fler bilder från samma tillfälle.







När jag är på resa tar jag många bilder. Framförallt tycker jag om att fotografera människor och miljöer. Ofta hamnar jag i skumma miljöer och bland människor som andra ser som skumma. Jag vet inte varför det är så, men jag dras ofta till det som anses fult och annorlunda, och har lätt att få vänner bland dem som på olika sätt står utanför samhället. Det är lite märkligt men sådana miljöer och människor blir ofta vackra när de hamnar på bild.







Idag är kvarteren som jag rörde mig i för ett par månader sedan helt folktomma. Indien är helt nedstängt på grund av coronaviruset. Många av människorna som jobbade som daglönare har vandrat tillbaka till sina hembyar, där möjligheten till försörjning är större än vad den är i den nedstängda huvudstaden. Det enda positiva är att den smog som höll huvudstaden i ett järngrepp har försvunnit. Nu lyser solen över New Delhi, och man kan se längre än på decennier.










Bildkvaliteten kanske inte är den bästa, men jag tycker att bruset ger bilderna lite extra närvaro. Ibland tenderar det digitala i mitt tycke att bli lite väl polerat och tillrättalagt, brus ska tas bort, störande färger och detaljer ska plockas bort. Precis som förr förespråkar jag rakt enkelt fotografi, där tekniken inte får stå i vägen för bilden. Förr pressade jag en Tri-X till 1600 ASA eller lyxade till det med en T-max 3200 när jag körde nattfoto. Färg körde jag aldrig på natten, bildresultatet blev allt för skralt.

Alla bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II som har ett fast objektiv motsvarande 28mm, jag har uteslutande använt bländare 2.8, och haft ett ASA-tal mellan 1600–10000.




Text och foto: Mikael Good



Added 2020-04-26 18:44 | Permalink | Comments (0) | Comment
1 2 3 ... 39 Next Last 

Previous posts

Bloggar


Gallerier som jag är med i


Google Translate


Mina favoritfotografer