"Måla med ljus"

Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good

2024-09-26 14:10   niniz

Bra skrivet på en så pass känslig fråga. Tänker precis så och även i naturen och djurliv minus att fråga. Där får jag läsa djur/fågelns signaler om sin sfär och va still tyst och avlägsna mig sakta om det blir fel. All fotografi får finnas men att respektera andra är viktigt
/N

Svar från Chasid 2024-09-26 14:32

Tack för dina ord Nini!
Precis så är det, oavsett om det gäller människor eller djur, handlar fotografering om att läsa av och respektera
/Mikael

2024-09-26 14:16   syntax

Jag ser att min blogg nyligen: "Gatu-paparazzo fotografi" har rört om lite i grytan. Det är bra!
Dina ord här visar att vi har en värdegemenskap. Alla i mitt kommentarfält var även på den linjen. Det verkar som om gatu-paparazzo blir mer och mer isolerade - åtminstone här på FS. Det är bra!

Svar från Chasid 2024-09-26 14:30

Tack för din kommentar Peter!
För mig är en paparazzi någon som gömmer sig i skuggorna med ett teleobjektiv, alltid på avstånd. Gatufotografer, å andra sidan, använder ofta vidvinkel och går nära. De flesta bryter inte sig in i andras komfortzoner, utan fotar med respekt och hjärta. De strävar efter att vara diskreta och omtänksamma, även när de fångar vardagens ögonblick på ett sätt som känns äkta och oförställt.
/Mikael

syntax 2024-09-26 14:36

Kändis-paparazo använder tele därför att dom inte kan komma nära, hur gärna dom än vill.
Jag använder begreppet paparazzo som betäckning på en mentalitet - en hänsynslös trofésamlarmentalitet.

2024-09-26 16:11   elgenper

Bra skrivet, och framför allt en riktigt bra bild! Man möter människorna på ett sätt som inget "äkta gatufotografi" kommer ens i närheten av. Tror de själva gillar och uppskattar bilden också.

Bruce Gilden och hans efterapare ser jag som rena skadedjur, värst av allt för att de skadar något både hos sina "motiv" (eller snarare offer) och hos tittare som sväljer en förljugen och distanserad människobild, en nidbild.

Men på sikt är det också risk att den sortens ofog blir en grogrund hos både styrande och "vanligt folk" för att önska hårdare begränsningar av fotografernas frihet! Om frihet utövas utan ansvar så brukar den inskränkas.

Den fantastiske fotografen Gunnar Smoliansky sade på gamla dagar att han helt slutat fotografera okända människor för att han upplevde en ökad fientlighet mot även måttfull gatufotografi. Låt oss hoppas att inte alla tvingas till en sådan begränsning!

Svar från Chasid 2024-09-26 19:21

Tack för din kommentar, Per!
Gunnar Smoliansky, var en dokumentärfotograf av rang. Hans blick och klokskap saknas,
/Mikael

2024-09-26 17:39   per-erik åström

Bra där Mikael, både bild och text. Som alltid.
/per-erik

Svar från Chasid 2024-09-26 19:09

Tack för dina uppmuntrande ord Per-Erik!
/Mikael

2024-09-26 18:03   morgondotter

tack för dina begåvade inkännande formuleringar
du lyckas få rätt ord på rätt plats
jag har en vän, Albin Biblom, som levt ett tag med och följt en familj som levde av sin tama björn
fotograferat, filmat
fin bild
jag förstår och är enig med dig i allt
/inger

Svar från Chasid 2024-09-26 19:11

Tack Inger!
Tack för tipset om Albin, jag gjorde en snabb sökning på hans namn och hittade en hel del intressanta bilder.
/Mikael

morgondotter 2024-09-27 14:27

flera filmer
finns på SVT

2024-09-26 18:30   mombasa

Mycket bra text. Det är bra att det får storma lite runt gatufoto. Och visst är det nog så att gatufotograferna i gruppen här på FS sköter sig :-) men tittar man i andra fora så hittar man ett och annat som passerat anständighetspärrarna.
(Apropos Paparazzo går upphovet till begreppet på SVTplay; Fellinis La Dolce Vita. För den som till äventyrs inte har sett den, utan att göra en spoiler, motsvarar begreppet La dolce vita i filmen inte ett vidlyftigt liv i sus och dus.) Visas tom 6 oktober.
/Gunnar S

Svar från Chasid 2024-09-26 19:14

Tack för din kommentar Gunnar!
De allra flesta gatufotograferna i de forumen som jag finns med i sköter sig. Men ibland stöter jag på dem som stormar fram med vidvinkel och blixt, som jägare över sitt byte.
/Mikael

2024-09-26 18:46   Frekeman

Du skriver att "Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig.". Kan du motivera varför det är så? Det borde du ju kunna göra eftersom det är din uppfattning. Själv ser jag inte alls att det skulle vara någon rättighet så jag är verkligen intresserad av hur du kommer fram till din ståndpunkt.

För mig samlar kameran ögonblick, de allra flesta ointressanta. När jag är utan kamera letar jag också ögonblick, ibland aktivt men ofta för att jag inte kan låta bli. Var på snabbvisit till Stockholm igår och på lokalbussen hem satte sig en ung vacker asiatiska ned snett mittemot mig. Hon var klädd i typiskt engelsk elegant klädsel med lite vibbar av skoluniform men hon var nog för gammal för att vara student som måste ha uniform. Vidare bar stora tjocka glasögon som hon hade tryckt ned på näsan, nästan ända ned på nästippen. Jag kan se henne framför mig idag. Nästan som ett foto. Kanske skulle jag, med rätt mycken möda, kunna avteckna henne från minnet? Skulle jag ha berättat för henne där och då eller visat visuellt att jag betraktade? Knappast en bra strategi för att undvika att bli kallad ful gubbe!

Vad gäller Bruce Gilden så är han faktiskt mer än en blixtanvändande gatufotograf och jag finner att de flesta här på Fotosidan är väldigt okunniga om hans fotografi när han omnämns. Han rör sig i flera projekt med ut väldigt utsatta människor som exempelvis prostituerade narkomaner (https://www.brucegilden.com/only-god-can-judge-me) och när han talar om dem och arbetet med dem så låter han inte som nån man bör förakta. Han fotograferade japanska maffian (https://www.brucegilden.com/japan) – de var medvetna om honom förstås och det finns en massa mänskliga historier däromkring. Han har också fotograferat projektet "Foreclosures" som har att göra med hur människor och deras boenden kollapsade i samband med finanskrisen 2008 – skildrar människoödena (https://www.magnumphotos.com/newsroom/society/against-the-wind-bruce-gildens-detroit/) men gjorde också bilder av fenomenet genom att fotografera husen: https://www.brucegilden.com/foreclosures. Och hans bilder från det plågade landet som är Haiti – är inte de fantastiska: https://www.brucegilden.com/haiti

Jag finner i bilderna ovan och flera andra inget som tyder på att han reducerar sina medmänniskor på det sättet som du beskriver. Tycker dessvärre att det rör sig lite om "pöbeltyckande" här på Fotosidan vad gäller Gilden. Man gaddar ihop sig och klappar varandra på ryggen för att utmåla honom så illa man bara kan. Sorgligt.

Du är dokumentärfotograf och är gatufotograf. Vi är ute efter olika resultat men oavsett vad du tycker om mig och min fotografi så är mitt samvete rent – jag känner inte att jag trampar över gränser, kränker integritet eller förminskar människor som jag fotograferar. Jag tror att många som tycker sig se det i gatufotografers fotografier bör fråga sig om de verkligen vet att så är fallet.

Mvh
Fredrik

Svar från Chasid 2024-09-26 19:07

Tack för din kommentar, Fredrik!
När jag rör mig bland "vanliga" människor väljer jag att vara öppen med att jag fotograferar, och om jag inte missminner mig använder du en liknande metod. Du tillhör förövrigt den stora grupp gatufotografer som visar respekt mot dem du möter vilket syns i dina bilder.

Bruce Gilden har en hel del bra bilder i sin repertoar, men det är de senaste bilderna som skaver, de kastar en mörk skugga över hans tidigare verk, och det är de som jag reagerar så starkt på:
https://www.magnumphotos.com/theory-and-practice/behind-bruce-gildens-portraits-2/
/Mikael

Frekeman 2024-09-26 19:27

Tack för att du klargjorde vilken grupp av gatufotografer jag hamnar i. Ja, jag fotograferat öppet men försöker minimera att det syns att jag knäpper av. Kan låta motsägelsefullt men jag för t ex för det mesta kameran till ögat, även om det mer och mer blir att jag knäpper av vid hakan för att hinna – det är min version av höftskott.

Nu tror jag att det är många av kombatanterna som deltar i "gatufotodebatten" menar att jag hör till den andra gruppen av gatufotografer, den som begår övergrepp och en massa annat dåligt.

Nu blev jag allt lite förvånad över de bilder som du reagerar så starkt på. Jag trodde istället att det skulle vara de bilder som Bruce är mest känd för, när han med sin snabba rörelse med "off camera"-blixt får subjekten att reagera och säkert också bli lite skrämda. Ofta på New Yorks gator. Jag skulle inte vilja skrämma personer på det sättet som han gör, där går min gräns.

De bilder du länkar till är svåra. När boken FACE kom ut kunde jag ha köpt den för £17 om jag minns rätt. Det gjorde jag inte för jag var inte intresserad av att titta på de här bilderna som visar dessa ofta plågade individer på ett sånt utlämnande sätt. Boken är nu värd åtskilligt mycket mer än den summa jag nämnde. Men oavsett det – jag köper inte böcker för att de ska säljas – så har jag svängt en aning kring hans utlämnande bilder när man känner till kontexten. Och personerna vet ju att det har blivit fotograferade så här – det omnämns ibland i texten. Och vad är det egentligen för fel att vi som inte är så här utsatta verkligen får se hur illa en del av våra medmänniskor har det? När jag ser Gildens bilder här så känner jag en djup medmänsklighet med dessa människor faktiskt. Tycker faktiskt att det är fantastiskt att någon faktiskt vågar drista sig till att fotografera människor på det här sätt.

MattiasL 2024-09-26 23:11

Ja, Gilden har väl blivit lite av ett begrepp, tätt förknippad med en metod som egentligen är mer komplex än man (jag också) ofta beskriver den för att man ska fatta vad man pratar om. Bra att du nyanserar. Det egentliga problemet som jag ser det är när folk försöker vara lika tuffa eller överträffa. Själv tycker jag Gilden själv är en blandad påse, där jag kan uppskatta vissa aspekter och ta avstånd från andra, och det är nyttigt.

2024-09-26 19:16   Finn Calander

Det är väl många år sedan Gilden arbetade på det sätt som du beskriver ovan. Fast jag håller med dig om att smälla av en blixt i ansiktet på en intet ont anande människa på en meters avstånd inte är en särskilt tilltalande fotografisk metod.

Svar från Chasid 2024-09-27 11:15

Tack för din kommentar Finn!
Gildens brutala fotograferingsmetod överskuggar tyvärr hans mer "seriösa" arbete enligt mig.
/Mikael

2024-09-26 20:27   alf109

Väl uttryckt tycker jag.
/Affe

Svar från Chasid 2024-09-27 11:14

Tack för din kommentar Affe!
/Mikael

2024-09-27 02:08   gorred

Väl formulerat! I grunden handlar det ju om respekt för våra medmänniskor, helt oavsett.
Jag gillar ditt sätt att resonera, och fotografera, och dina bilder. Väldigt bra dokumentation utan att det känns utelämnande på något sätt.
//GöranR

Svar från Chasid 2024-09-27 11:16

Tack för din uppmuntrande kommentar Göran!
/Mikael

2024-10-01 20:26   Måns H

Bra genomgång. Tycker som du och i den obetydliga omfattning jag tar bilder av människor som annat än staffage till arkitektur- och stadsmiljöbilder gör jag som du.

En gång hade jag ett informellt OK, viftade med kameran och den avfotograferade nickade. Bilden blev inte smickrande alls men jag lade in den ändå här på på FS. Max 300 tittare och bara fotonördar tänkte jag.

Men Google norpade bilden och spred den. Den fotade blev inte glad. Med mycken möda och stort besvär fick jag bort den från både FS och Google. Sen dess tar jag det extra försiktigt. Har t o m mailat bild för att få OK och fick det.