"Måla med ljus"
Analoga Leicakameror har stigit rejält i pris
Inom ekonomi brukar man tala om att tillgång styr efterfrågan. Det har blivit trendigt att fota med film och det har lett till att efterfrågan ökat rejält på analoga mätsökarkameror från Leica, och framförallt på de modellerna som har en synlig röd logga.
Att Leicas analoga M-kameror ökar kraftigt i värde beror främst på att de som nu köper dem har gott om pengar. För drygt fem år sedan kunde man köpa en Leica M6 med ett 35mm objektiv för runt 15 000 kronor, idag kostar samma paket minst det tredubbla! Många andra M-kameror (särskilt de med synlig röd Leica logga) och originaloptik har också stigit rejält i pris. Voigtländer- samt Zeissoptik med M-fattning går dock fortfarande att köpa till fyndpris.
För många av de nya Leicafotograferna är det viktigt att kameran hänger fullt synlig runt halsen. En van M-fotograf skyltar helst inte med sin kamera, utan bär den diskret i handen, och halar snabbt fram den när han eller hon ser en bild. Jag tycker att det är kul att fler upptäcker charmen med att jobba med mätsökarkameror. Men det hade varit trevligt om hypen hade lett till bättre bilder. Kanske hade det varit lättare för de nya Leicafotograferna att ta bättre bilder om det först lärt sig hantverket med en analog kamera med full automatik, och inte en Leica M som kan vara ganska så svårjobbad och krävande för fotografen?
Men det är inte bara Leicas M-serie som stigit i värde på begagnatmarknaden. Även deras R-objektiv har ökat rejält i pris, men dock inte lika mycket som M-objektiven. I det här fallet beror inte ökningen på att de är eftretraktade bland köpstarka grupper. Det beror främst på att filmare vill ha Leicas R- och även Contax Zeiss-objektiv att filma med. Glaset från Schott AG i Mainz ger filmer med tredimensionell känsla. I mitt tycke är de billigare Zeiss-objektiven för Contax bättre än R-objektiven i och med att de har effektivare antireflexbehandling, men det är en annan story.
Bilderna i inlägget har tagits med digitala M Leicor som inte är lika eftertraktade som de analoga, och i vissa fall går de att hitta dem till rena fyndpriset, en begagnad Leica M8 går att hitta för runt 8000 kronor! Personerna på bilderna har inget med innehållet i artikeln att göra. Till sist vill jag uppmuntra alla läsare att flitigt motionera sina bildmaskiner oavsett märke, om den är analog eller digital spelar inte någon störe roll, det är ändå slutresultatet som räknas!
Text och foto: Mikael Good
Jag vill gärna återerinra om en fördel för M-Leican som det sällan talas om, men som är nog så viktig – just inom reportagemässig fotografi:
När man använder kort tele som 90mm och 135mm, så ser man vad som händer strax utanför bildbegränsningen. Detta är unikt, och ger god kontroll av bildutsnitt och vad som eventuellt strax kommer in i bild. Leica M3 där sökaren börjar på 50mm ramen, och därför har större förstoringsgrad är bäst ur just den här aspekten.
Jag mins med nostalgi när jag nötte skosulorna längs gatorna här i Stockholm på 1970-talet, med en Leica M3 bestyckad med Tele-Elmarit 2,8/90mm i handen... :-)
Vad det gäller antireflexbehandling, så vore det ju konstigt om inte Zeiss vore bra på det. Man fick patent på saken (även Multi Coating) den första november 1935. Den T* - behandling du nämner torde fortfarande vara ledande på marknaden.
/Mikael
Jag ser dom ofta på Södermalm, med sina analoga kameror hängandes på bröstet, men också på ryggen, med en min när de sneglat mot min Sony A9. Typ,:det där är en sån där digtal gubbe som har vaccinerat sig. :-)
/ Bengt H.
/Mikael
/Mikael
Hälsningar Lena
/Mikael